Trötthetens hinna
Ligger tjock över mig –
Och i det trasiga, brutna
Är jag en lina
Med en krok
I mitten av en öken.

Min energi
Den tryter –
Men jag håller skenet uppe
Under midvintersolens
Sista strålar.

Likt det omedvetna
I ditt inre
Är orden tyngre,
Färre,
Betungande –
Likt känslan
Av den energi
Jag strålar och förlorar
I ett himlavarv.

Tröttheten tär på mig.
Kroppen vädjar efter rast –
Men livet skenar
Och lokomotivet rullar
På rälsen
Som lades för tusen
Och tusen flimrande,
Glimrande år sen –

När jorden snurrade
Runt månens sekel
I en flykt ifrån precision.