I din närhet
slår mitt hjärta
ett extra slag i sekunden –
men det är något jag inte framhäver
ytligt.

För i din vackra, råa närhet
vill jag stanna tiden
och beröra
det som är förbjudet,
och utanför mitt avstånd.

Och utan att ge skenet av det,
bedrar jag mitt inre
med dessa känslor för dig –
när hon där hemma
alltid stått vid min sida
i vått och torrt.

Men du –
du är unik på så många sätt
att jag ej längre
kan kontrollera mig helt.

Med subtila tankar
och i det undermedvetna
dras jag –
omedvetet men ändå medveten –
emot dig och din råa äkthet.

För som jag tidigare så vackert beskrev:
du är förbjuden frukt
i min fruktkorg.

Du är den jag får se
men inte röra.

Och ibland,
i stundens inre hetta
kommer jag på mig själv
med oförklarliga närmanden
som är bortom all logik –

men som sker i det undermedvetna,
som om min hjärna vill skapa
något
av det som ej får ske.

Och drar mig
i en riktning
emot otrohet.

Vågar inte –
men vill
så gärna.

Och i din nakna närhet
tvingar jag mig till att blunda.

Men ärligt...
jag tror
det är försent.