Var ger man när man inte har någon att avvara, när kärleken känns som en viskning förlorad i den tunga luften? Klockan har snurrat sina visare genom osedda dagar, tiden jagar ekon av vem jag borde ha varit.

Ändå någonstans, under tysta strålar av guld, dröjer sig en historia kvar och väntar på att bli berättad. Inte i dånet av höga röster, utan i tystnaden, där hjärtan är böjda.

Kärleken finns inte i att söka brett, utan i stillheten vid din sida. En tyst tystnad, en skör tråd, där ljus fortfarande växer där tystnaden sprider sig.

Du är aldrig riktigt vilse – du utvecklas.