I min barndomsfamilj
gällde det att ha en
glad och lyckad fasad.
Djupt ned inombords
ett ohanterligt kaos av
trauman, ångest och sorg.
Det var inte populärt så
det var man tvungen att
svälja ned och hålla inne
med tills man låg ensam
i det svarta och inte kunde
sova för Greve Dracula låg
under sängen, och dessutom
hade pappa rätt så nyligen
begått självmord, så det
gällde att bli duktig på att
hålla färgen som alla hade
som krav för att jag skulle
räknas som normal, snäll
och fullkomligt anpassad.

Min storebror omkom i en
trafikolycka för 10 år sedan
och då blev det locket på och
att övertyga sig själv om att
man mådde bra och att ens
tillvaro var OK och nu går
livet vidare med fantastiska
möjligheter i det härliga livet.
Jag hörde på TV någon som
talade om krishantering och
sorgeprocess men sånt kör
vi inte med i vår friska familj.
Vi är så starka och perfekta.

När jag var 21 år gammal kom
det psykotiska sammanbrottet.
Då var det alldeles för sent att
tänka positivt och optimistiskt.
Min omgivnings förskräckelse.
Jag var ingen och ingenting i ett
skräck och fasa surrealistiskt år
tills en ängel kom och räddade mig.

Men denna hemska sjukdomsperiod
förträngdes och glömdes bort av min
barndomsfamilj och den lyckliga
fasaden var det som gällde igen
så att man är normal och passar in
för trauman, ångest och sorg det
pratar man bara inte om för annars
så kan man bli utesluten ur den glada
och underbara gemenskapen där alla
är starka, positiva och optimistiska.