Genom stormens vilda sång, genom nattens djupa skymning,
bär vingarna den lilla fågeln framåt.
Hemåt, hemåt, mot den välbekanta stranden,
där minnet av boet lyser i mörkret.

Över havets brusande vågor, över bergens skarpa toppar,
letar den lilla fågeln sin väg.
Genom tystnaden, genom stormens sång,
hittar den slutligen sin fristad.

I gryningens mjuka ljus, när världen vaknar till liv,
landar den försiktigt på den gamla grenen.
Hem, där hjärtat alltid funnits,
där resans slut är början på något nytt.

Genom skogens djupa skuggor, genom ängens blommande fält,
minns den varje steg av sin långa färd.
Varje storm, varje stillhet, varje soluppgång,
har lämnat ett spår i dess lilla hjärta.

När vinden viskar genom träden,
hör den sina syskons rop.
När solen värmer dess fjädrar,
känner den värmen av sitt eget bo.

Och när natten faller, och stjärnorna tänds,
ser den samma himmel som en gång ledde den hem.
I denna stillhet, i denna ro,
finner den sin plats i världens stora väv.

Så flyger den, genom tid och rum,
en liten fågel med ett stort hjärta.
Hem, där drömmarna väntar,
där varje resa slutar i en ny början.