Jag såg henne försvinna.
Bort från mig.
Så långt bort att jag inte kan nå henne.
Vita dahlian blommar inte längre.
Vita liljans tårar får henne inte tillbaka.
Vita sorgen är svart som sammet.
Kommer aldrig bli hel igen.
Vingklippta känslor darrar under huden.
Väntar. Väntar. Väntar.
När kommer du hem igen?
Jag vet ju svaret.
Men svaret gör för ont.
Verkligheten för smärtsam.
Så jag försvinner i min trygga bubbla istället.
Där inget obehagligt händer.
Så skyddad från vinterns frost.
Samlar ihop de bitar som splittrat mig.
Jag bygger mitt egna pussel.
Självtröst.
Sakta läker jag.
Till en blomma.
Ingen vet namnet på.
Och inte heller jag.
Blommar för evigt.