Du verkar röra dig genom världen
på ett sätt jag inte riktigt förstår.
Som om varje ögonblick har en skugga du lyssnar på.
Jag ser det, ibland.
Hur du stannar till –
när jag bara fortsätter gå.

Det är som att du bär något
jag har lärt mig undvika.
Du säger inte mycket,
men när du gör det
låter det som om du pratar med något mer än bara mig.

Jag tror inte jag är gjord för sånt.

Du ser något i människor
som jag aldrig hunnit titta efter.
Du känner för snabbt,
för djupt,
för ofta.

Det måste vara tungt.
Eller vackert.
Jag vet inte.

Men ibland undrar jag
vad som skulle hända
om jag stannade kvar
en sekund längre
när det känns.

Kanske inget.
Kanske allt.