En känsla
Av att jag sjunker
Allt djupare ned i stolen
Jag så prydligt betungar.

Men insikten –
Att jorden var rund, inte platt.
Och chocken av detta.
Av verkligheten
Som slits undan.

Och pusslet
Jag aldrig tidigare riktigt löst –
Löser sig själv.

Och det bisarra är
Att allt blir så tydligt
Nu när jag äntligen
Kan se mig i spegeln
Och säga:

Där bor inget monster.
Där bor en skapelse
Av unikhet
Som inser sin vikt i guld –
Nu.

Och tänker sikta
Emot den inre värld
Han alltid drömt om.

För det är med denna insikten
Han vet:
Livet är ett spel.

Men det är även
Tyngden av sanningen
Som lämnar honom tom
I stolen –
Men ändå av en enorm vikt.

Det är en fas av chock.
En bearbetning på djupet
Som ingen dödlig kan se.

Men den sker.
Och den sker snabbt.
Och det känns
Ända ut i fingrarna –
Att sanningen
Äntligen
Kommer fram.