Bussen stannar precis framför mina fötter,
som den alltid gjort.

En känsla av att den alltid kommer att göra det.
Det är något med hur tiden går –
som i en loop,
hur allt är monotont.
Vissa skulle säga autopilot.

Dörren öppnar sig,
jag stiger in.
Hälsar, artigt,
som man ska göra.

Blicken scannar varje millimeter,
letar efter tecken,
skapar framtidsvisioner ur tomma intet –
men utåt sett
är jag oberörd.
Neutral.

Stegen går bakåt,
bussen sätts i rullning.
Jag känner hur gravitationen
drar mig med sig –
men det är okej.
Jag har kontroll.

Och längst bak,
så långt bak du kan komma
utan att livet ska ta slut,
sitter en kvinna.

Hon har mobilen i sin hand.
Hon kollar febrilt ner i skärmen.
Handen darrar –
nej, den skakar nästan.

Benen rör sig,
de kan inte vara still.
Är hon nervös?
Rädd?

En känsla av rädsla
byggs upp i mitt undermedvetna.
Tecken tolkas.
Är det ett blåmärke?
Kanske misshandel.

Hon stirrar upp.
Ger mig en glimt in i hennes liv.
Hennes ögon –
en öppen bok.

Jag ser hur ont det gör i dig.
Hur rädd du är.

Filmer i mitt inre
byggs sakta upp.
Jag överanalyserar allt.
Exakt allt.

Jag borde gå fram till henne.
Sätta mig ned.
Trösta henne.
Spegla min trygghet på henne.

Men allt jag gör
är att säga:
Tja.

Jag har inte energin
att rädda det
som inte räddas kan.

Men jag kan välja
att försöka styra känslan
hos mig själv
till en inre trygghet.

Jag lämnar en stol öppen för henne –
om hon verkligen
vill lära känna mig.