Yvonne Lombard går förbi i
rummet inuti en 50-tals film
Hasse Ekman lämnat efter sig
till oss.

En kråka kraxar ensligt ut,till
en öde offentlighet,en Söndags
-morgon mellan snö och tö i
Mars strax bakom Botaniska
trädgården.

Det dramaturgiska håller ut
I en filmisk värld,som i en
stillsam grå vardagslunk.

Filmfrekvenser i ditt eget liv
En borttappad Lovika vante
hänger på en svart järnstolpe


Det spricker upp minnen likt
anemoner en förglömd vår
-morgon.

Och vi är födda mitt in i allt
detta. Som ett musikaliskt
Vertigo-stycke,där vi går om
-kring och letar efter något
borttappat,personligt

Utan att försöka förlora fot
-fästet?

Då kommer en silvergrå Aston
-Martin förbi stannar till och en
James Bond figur vevar ner rutan
frågar om du vill följa med?

Det filmiska och det personliga
sida vid sida in och ut i varandra

Besattheten och upprepningen
Är du och alla,en statist i en myt
-oligiserad verklighet?

Det gäller att inte falla,inte falla,
inte falla-Vertigo-Vad är det som
egentligen håller oss uppe?

Den susande Idegranen i en
Botanisk trädgård har inget
svar-lever ändå kvar.

Med sitt rot-system starkt
förankrad
i självaste under-jorden.






"Tillägnad Y.L. och alla
andra oförglömliga
människor som tordes
vara. .." i en slags Hitch
-cock's (o)verklighet?