De säger att barn
förändrar allt.
Och för ett trasigt inre –
så lockande.
Som om ett nytt liv
kunde läka ett gammalt.

Och barnen —
de möter en tystnad
som inte vet hur man svarar.
Ett svar, kanske,
men ingen har ställt frågan.

Hur kan man skapa liv
när man inte ens förstår sitt eget?
Att tro att barn
kan plåstra
det en vuxen aldrig
vågat möta.

Och barnen —
de växer i det som inte blev sagt.
De lär sig bära känslor
som inte är deras,
fylla tystnader
de aldrig skapade,
hålla ihop familjer
innan de ens förstått sig själva.

Det är en paradox.
En som kollektivet aldrig orkat förstå:
Att vi fostrar liv
men inte ens kan ta hand om oss själva.
Att vi kallar det naturligt —
och blundar för priset.

Och jag förstår —
att föräldrar menar väl.
De söker mening i ett liv
som skaver i kanterna.
Meningslösheten är för tyst,
för stor att stå i.

Men kanske behöver vi ställa frågan:
Varför
är det så självklart
att skapa nya liv,
men så svårt att leva med
sitt eget?