De säger att jag har allt nu.
Vännerna klappar mig på axeln.
Det står en ny bil i uppfarten
och kaffemaskinen pratar med mig
på fyra språk.

Barnen springer barfota i trädgården.
De skrattar åt något
jag glömt hur man uppfattar.
Min fru kallar på dem med rösten
som en gång kallade på mig.
Det är inget fel på någonting.

Men vissa kvällar
känns väggarna som kulisser.
Köksluckorna blänker
som speglar utan djup.
Jag ser mitt leende där,
vet precis hur det ska se ut.
Men jag minns inte längre
vad det döljer.

Jag går genom rummen
som om de tillhörde någon annan.
Som om jag blivit kvarglömd
efter att drömmen byggts färdigt.

Och ibland —
hör jag en tyst röst,
som ger mig rysningar.
Var det här meningen med allt?