små smulor av gårdag
lotsades förbi trevande hands längtan
så liten i sin existens,
att ljuset inte fick plats

fruktan är inte svart,
det är glimten av ljus ståendes
på andra sidan,

där fann du siluetten av drömmar,
som ville nå, men dog på vägen
medan vissna blommor visade sin vilja att överleva
som gav kraften att känna, men inte glädjas

låt mig bara få känna en enda beröring,
uppleva det hjärtat förlorade och inse
att resan egentligen aldrig startade
då målet alltid fanns i en knuten näve

redan uppsliten från bröstkorg till hals,
lemlästad av egna knivar
som skapade förakt ur en självuppfödd skenhelighet

genom små sprickor i evighetsbred mur,
ser jag hur lusten dansar,
ett hur som söker svar i begäret
och ett varför som målar leenden över de hål
som vi annars ramlar i

ge förnimmelsen till paradiset,
och låt mig få sedan vila
vid en plats där smulor
sakta kan förmultnas
och minnas att livet inte bara är en transport,
utan också en hållplats att stanna och glädjas vid