Den 13-årige pojken som skrider genom fritidsgårdens extatiska diskotek på den så efterlängtade fredagskvällen. Hur han håller inne andetaget med dubbla tröjor för att se kraftigare ut eftersom han avskyr sin taniga kropp. Mammas brunkräm och hennes parfym.
Diskjockeyn spelar YMCA med The Village People så att det dånar i lokalen. En ny flickvän skulle lösa alla problem intalar sig pojken. Vilken psykiatrisk diagnos har han? Det är överhuvudtaget ingen som tänker i de banorna. Det är en tid av stark positism och optimism, att allt ordnar sig och hela Sverige mår bara bra. Stark och glad ska människan vara.
Svaghet och misslyckande är någonting skräckinjagande och samhällsmaskineriet
bara måste fungera. Psyksjukdom är tabu.
Samhället genererar psykiskt dåligt mående.

Pojken sätter sig på en av plaststolarna mot en vägg och känner sig klart konstig i huvudet. Han går ut för att få syre och kommer att tänka på sin pappas försvinnande ett och ett halvt år sen, den 5 maj 1976. Pappa är i Sydamerika och kommer hem snart. Vad brun du är säger några äldre tjejer och skrattar. Pojken går in och köper en trocadero i kiosken och försöker verka normal och helt OK. Från diskoteket hörs den vanliga musiken och han får ångest vilket är lätt fixat med att helt enkelt bara stänga av, förtränga och kapsla in. Jag måste ha en flickvän tänker den sjuke pojken. Lagom till att pappa försvann så slutade mamma att öppna sin famn och kela med honom. Hon skaffade en ny pojkvän som bums flyttade in i radhuset på väster i Örebro bara ett par månader efter att den sjuke pappan reste till Sydamerika.
Tiden före pappas resa och hur det blev efteråt är som två böcker som överhuvudtaget inte har med varandra att göra. Pojken är utanför sig själv i ett chocktillstånd som ska vara en väldigt lång tid. Han försöker att verka frisk.

Styvpappan är överlägsen och arrogant och mobbar pojken hårt. Pojken befinner sig i ett eget stängt universum men är en så pass duktig skådespelare att han lätt övertygar sin omgivning att han är välmående, ja rent av i toppform. Mamma är konstig och helt klart traumatiserad. Styvpappa är väldigt konstig och traumatiserad. Men på julafton är alla så otroligt glada och upprymda som en alldeles perfekt psykiatrisk klinik. Pojken är euforisk och i sin egen privata världs lyckorus. Han får ett dubbelalbum med sin älskade rockgrupp KISS vars musik tar honom ännu längre från den verklighet som han absolut inte vill veta av.

Det alternativa jaget är under utveckling och det äkta jaget måste till varje pris utplånas. Svaghet är aldrig acceptabelt. Man är bara tvungen att vara stark och glad. Så här håller pojkens tonår på och det är ingen som lägger märke till att det är något som är fel med honom. Någon krishantering och sorgeprocess efter pappas försvinnande kom inte på fråga. Det ordnar sig alltid resonerade man och vi måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen. Livet måste gå vidare tänkte pojken när han låg på sin säng i sitt lilla rum med bruna tapeter och flummade sig bort till bandet The Moody Blues häftiga musik. Styvpappan med sin arsenal av verbala missiler av elakheter och spydigheter. Mamma i sin lyckliga värld. Är hon överhuvudtaget närvarande och vaken?

Pojkens äldre syskon, märkte inte de att det var något allvarligt fel på Grönsångargatan 111? Nej allt var helt i sin ordning med denna lyckade familj. Pojkens gränspsykos började hösten 1982 och blev allt värre med åren som gick och han pratade aldrig med någon om det. Han bara förnekade sin psykiska sjukdom som en besatt. En kväll när han äntligen öppnade upp sin situation och känslor i soffan så vände sig bara hans så kallade mamma om och gick in i sitt sovrum och stängde dörren rakt i ansiktet på pojken som grät. Mamma var övertygat kristen men var väldigt bra på att lyda djävulens instruktioner. Svaghet och känslomässiga problem var förbjudet.

Pojken gick allt längre in i sin dimma och alternativa identitet. Han festade med sina kompisar. Det fanns inte några problem. Mamma som kontaktar en kvinnlig socionom som tillsammans med en läkare kommer hem för att prata lite med pojken som slänger sig ut genom fönstret och springer ut i skogen. Sen blev han utkastad av sin mamma. Att sitta i etta i miljonprogrammet och lyssna på The Stooges och The Smiths. Att gå en allt tunnare is och att bejaka psyksjukdomskänslans flummighet. Att till råga på allt dessutom bli bipolär. Telefonen som nästan aldrig ringer. Att dra sig undan flocken som ett skadat djur.

Att överhuvudtaget inte få någon som helst medkänsla från människor, inget stöd, hjälp och råd. Joy Division och The Cure på skivspelaren sommaren 1985. De mörka diaboliska krafternas geniala manipulation. Pojken sitter i soffan och känner sig som död och inte vet något alls om psykisk sjukdom och psykiatrin. Han kommer aldrig erkänna att han har några problem. Omgivningens optimism och känslomässiga iskyla. Vi måste tänka positivt och optimistiskt. Det ordnar sig alltid med pojken. Han blir snart vuxen och klok.

En otroligt stark bipolär mani bröt ut 1986 på våren då pojken gav ut sin första diktsamling. Det psykotiska sammanbrottet exploderade i början av september i en skräck och fasa surrealism omöjlig att uthärda en sekund. Den ignoranta och nonchalanta omgivningens chock och skräck. Pojken tänker att nu får inte pappa återvända från sin resa till Sydamerika.
Den konstanta terrorn håller på i ett år av evighet sen kommer en kvinnlig ängel och förbarmar sig över pojken i hans grymma inferno. Tillfrisknandet tar ungefär sju veckor
och är det bästa som har hänt pojken i hans liv.
Samtidigt så blir han hängivet kristet troende.
Vad han också verkligen skulle skulle ha behövt var diagnoser och mediciner. Men det skulle dröja ett par decennier.

1979: Pojken stänger av, förtränger, och kapslar in allt det jobbiga i att vara sig själv, liten, svag, rädd och dum. Han går in i den coola och starka skådespelarrollen och ber en kompis att fråga chans på den söta tjejen som står där i ett hörn borta i diskoteket. Ur högtalarna dånar I was made for loving you baby med KISS. Hon svarar ja och pojken tänker att nu gäller det att vara stark, rolig och cool annars så tar hon slut.

Allt är bara en slags dröm. Pojken befinner sig inte i verkligheten och har inte gjort det sen pappa så olyckligt försvann för tre år sedan. Barn med allvarliga psykiska och själsliga frakturer. Barn som överges i sina skrikande trauman. Förtvivlade barn som kommer underfund med geniala men väldigt destruktiva överlevnadsstrategier. Isen man går på som blir allt tunnare. Den positiva och optimistiska, blinda och döva omgivningen som inte förstår att det är ett akut och skarpt läge för barnet. Sömnen i samhället. Det håller så länge det håller för de ensamma förträngningsbarnen.