Den svåra konsten att vinna (Del 1 av minst 5 delar)

Den svåra konsten att vinna kan visserligen bära med sig
förhindrande omständigheter. Men en gång på ett sådant
där litet hotell i en liten by i en liten kommun, som inte var
belägen vid kusten. Där fanns det ingen liten fiskehamn

utan mest några vägar, några hus som på måfå existerandes.
Där fanns ett så kallat värdshus eller gästgiveri, en sorts pub
med tillhörande restaurang och innan 'det stora hotellet',
i byn intill byggdes, invigdes samt minst sagt togs i bruk,

togs det som stadshotellet, trots att den den byn som försökt
vara stad, mest nog var en liten köping, med visserligen ett
bruk samt en nedlagd gruvdrift. Jag kom åkande i någon
annans bil, en sorts taxi kan en väl som så att säga, säga.
Spännande fortsättning i del 2.

Del 2.
Det visades sig att byns tandläkare hade 'mellan patienter',
hade även som förmågan att skjutsa omkring människor.
Jag minns inte om han tog betalt för sina tjänster, men min
tacksamhet hade ha i vilket fall. Dessutom glömde han inte

bort att påstå att orten hade en fantastisk klinik för historier
med tänder. Han tycktes ha såväl markant tystnad på själva
programmet som stundom även smort munläder. I vilket fall,
som det skulle visa sig även', på just onsdagar, om kvällen, i

hotellets matsal, i pubdelen, det hade 'saker för sig'. En sorts
tävling och jag tänkte genast på frågesport. De flesta hotell och
pubar hade några saker gemensamt, förutom att servera mat
och dryck till resenärer. En vrå det gick att 'kasta pil i'.

Det vill säga två olika piltavlor, den ena för att spela dart och
den andra med omvänd räkning. Det vill säga att en pilkastare
som träffade 'mitt i', fick en poäng, närmast ring och sedan allt
mera utåt, i stigande grad poäng och så den yttersta ringen som
gav noll poäng. Andlös fortsättning i del 3.

Del 3.
Den näst yttersta ringen gav tio. Piltavlorna var 'hemmagjorda'.
Det vill säga att en snickare på orten, som var både en fin slags
metallarbetare, konstnär med tavlor som specialitet, hade till-
verkat dem. Piltavlorna var inte runda heller, som direkt vanliga

piltavlor, utan den ena var rektangulär (fyrkantig) medan den
med 'alternativ' räkning, hade en trekantig form med avrundade
hörn. Jag satt i ett hörn av det smått enskilda rum vilket som då
gränsade till restaurangen, där jag tidigare samma dag satt i mig

en portion stekt rödspätta med pommes frites som alternativ till
kokt potatis eller ris. Till min variant av potatis hade jag tvenne
små runda bitar persiljesmör och på min stekta fisk, någon sorts
panering samt en liten kvarts skiva av citron. Någon sallad hade

inte serverats till, utöver stuvad spenat. Men nu var det då alltså
skymning och jag satt utanför den innersta kretsen av stamgäster.
Strax kom det en ditrest människa som verkade ha anlänt enkom
för den där tävlingen, frågesporten. Han såg segerviss ut och hade

en sådan där halvliters sejdel med starköl framför sig. Det här var
på den tiden som The Towns gick 'i folkmun' under namnet TT.
Ett så kallat 'top tio' eller 'top 3' eller i en del fall där även som
'det skall finnas bara en', efter en känsla av att om något, det i de
flesta fall, bara gäller ett. Rafflande fortsättning i del 4.

Del 4.
Mannen som satt ganska nära mig, i alla fall i stolen bredvid min
vid bordet, verkade vänta in något. Kanske att skummet då skulle
'få en chans att lägga sig'. Antingen i ölglaset, eller stämningen och
sorlet i lokalen. Under tiden passade han på att med låg röst och

näst intill viskande röst berätta en hemlighet. Vilken gick ut på att
det var svårt att vinna den där tävlingen. Själv hade han 'gått bet'
fler än en gång, kanske under viss påverkan av alkoholens mängd i
detta starköl. Det vore ju inte speciellt märkligt, tänkte jag för mig

själv då och där. Han sade att vinsten gick till den som haft 'fel' flest
gånger. De flesta deltog ju i en tävling för att vinna och det var svårt
att anstränga sig för att försöka 'svara fel', när en trodde sig veta det
rätta svaret. Tävlingen gick av stapeln först när deltagarna hade som

samtliga kunnat tömma sin första sup. Det vill säga att en del drack
en fyra sprit, en 65a vin eller en sejdel öl. Efter en kvart serverades
så nästa glas dricka och om inte alla ville dricka 'ur', så diskades de
de som ju alldeles nyss verkade så lovande men alltså inte blev det.
Poänglös fortsättning i del 5

Del 5.
Det gällde alltså att 'försöka svara fel', fast en trodde sig som
sitta inne med rätta svaret. Vinsten var lätt som överkomlig.
Förutom äran och ett diplom så fick vinnaren en middag med
dessert och valfri dryck i glaset. Fast det måste vara en onsdags

middag. Min första avsikt, då jag ännu satt i tåget och just startat
igen efter den korta pausen för av och påstigande i Katrineholm,
var att 'hitta fram till by'. Utöver detta förstås hoppas på att det
fanns ett rum ledigt för mig, någorlunda tillgång till restaurang-

delen samt en viss vänlighet och tillmötesgående hos den bofasta
delen av befolkningen. Tills jag kom fram till stationen i Katrine-
holm, där jag förut nog bytt till buss, bytte jag nu alltså bara luft.
Från att ha befunnit mig i en sorts landskap med 'tung börda på

mina axlar', kom jag nu att känna en sorts lättnad. Var och en
som någon gång varit på resa någonstans i Sverige och har rört
sig kanske bara en fyrtio, femtio eller sextio mil bort, vet troligen
en del om hur det kan kännas. Har en inte vän eller släkt, del av

egna familjen på platsen en skall till och det varken är städer som
Lund, Karlstad, Visby, Norrtälje eller Kramfors. Då kan exempelvis
Katrineholm att åtminstone få kännas som 'ett stopp på vägen'.
Men då jag nått en station som jag inte minns namnet på, tog jag

därifrån alltså en bilskjuts till 'okänd ort'. Någon hade nog tagit
ned skylten 'ifall ryssen kommer', så bara de som bodde på plats
en, eller varit vilse eller med vilje, kunde orientera sig någorlunda
i grannskapet. Och grant var det, vill jag lova. Hade jag rest med

helikopter till 'ort och ställe' hade det kunnat tänkas att jag velat
bli kvar i luften. Möjlig ortsättning i del sex, som då kommer att
handla om sex, i Katrineholm, men inte sex laskar i en lacksask.
De flesta brukar ju ändå som blanda ihop det ena med det andra.
Osäcksig fortsättning i del sex av fem, i en triologi.


Del sex (6)
Mona och Jonathan som hade en liten lägenhet i turné-
staden Katrineholm, bodde på sina 23 kvadratmeters
stora etta, som egentligen borde kunnat vara lagom för
en person efter 1965, men som skulle ha kunnat betraktas

som modern för en fembarnsfamilj om den känts som
ny redan i början av det sekel vilket var nytt 1901. De var
som små söta kaniner i sitt sätt att handskas med livet.
Du vet sådär som det ibland sägs om just kaniner eller

kanske råttor. Deras stora hobby tycktes vara att bevisa
sin kärlek för varandra samt som kunna en smula föröka
sig ungefär vart år som gick. Knappt hade de börjat tänka
ut vad de skulle göra med all fri tid, som de hade mellan

varven av 'jobba, fika, jobba, äta, jobba, fika, jobba äta, sova,
jobba hemmaplan, ha tid med att ägna sig åt familjen. Och
sedan när barnen kunnat till slut somna, ägna sin lilla lediga
tid åt varandra och ägna de allra första timmarna av dygnet

åt att försöka sig på att utöka familjen eller bara som tänka
på framtiden, om det nu skulle visa sig att solen gick åter
upp och visade sig vänlig nog mot sina undersåtar. När de
inte gjorde mycket annat än sov, då kom det sig att drömmars

värld fick hjärtligt som husera i detta lilla fina käll, som var
den yta vilken det just i detta fallet fanns en smula fler av och
i stadsplaneringen kanske ägnat åt studerande omkretsen inte
bara i som just deras egna och som så där liksom universum.

(Och här skulle kortnovellen ha kunnat sluta, om bara läsaren
ville det. För inte orkar väl en läsare ta del av en mjölig
forstättning... äh, gäääsp. Nej, jag tänkte väl just det.
Del 7 kan du se i månen efter, om den finns kvar där den brukar vara,
som i sagan om 'Följa John' om planeten vi bor på får vara John...)