David var uppe tidigt på morgonen. Kvart i fem. En timme tidigare än vanligt. Böneutropet från minareten skar genom mörkret. Det var omöjligt att sova. Det metalliska skrålet ljöd obehagligt i hans öron. Påträngande och aggressivt. Konstigt att de fick hålla på så där. Det borde inte vara svårt att stänga av strömmen i hela området runt moskén. Varför var israelerna så generösa? De fick ju bara skit ändå. Det skulle inte göra någon skillnad. Men den sanitära olägenheten skulle vara borta.

Luftkonditioneringen hade stått på hela natten. Det var nästan lite kyligt i rummet. Han stängde av den och började göra armhävningar mot rumsdörren. Sextio stycken. Det brände skönt i axelpartiet. Sedan hävde han sig upp på tårna så att det drog i vaderna. Upp och ner, upp och ner. Han slängde sig flämtande på sängen och la båda kuddarna under benen. Han lyfte överkroppen i korta, sega sit-ups. Det sved i magmusklerna. Han slet på tills det inte gick att komma upp en gång till. Låg och kippade efter andan några minuter. Sedan upprepade han  proceduren två gånger till. Hela programmet. Svetten trängde fram över kroppen. Han älskade att ta ut sig. Det hade gjort nytta. För ett år sedan hade han vägt strax under hundra kilo. Plufsig och slapp. Nu vägde han åttiotvå. Målet var strax under åttio. Han var motiverad och beslutsam. Långpromenaderna i maxtempo flera gånger i veckan hade blivit ett behov. Nästan som en drog. Han gick sju kilometer på sextiofem minuter. Hela grejen ingick i hans allt starkare övertygelse, hans paroll: ”Jag vägrar att bli gammal”. 

Han gick in i duschrummet, vred på kranen och betraktade sig själv i spegeln. Smått förnöjd konstaterade han att det inte var någon oäven syn. Solbrännan han fått under den ovanligt fina sommaren klädde honom onekligen. Överkroppen var fast och ganska muskulös. Magen började platta till sig! De långa, snabba promenaderna det senaste halvåret hade definitivt varit värda varje svettdroppe. Lite valkar på sidorna, men de skulle han jobba bort. Varannan dag gjorde han numera vridningar med överkroppen som tog hårt på limporna. Han använde aldrig vikter, bara rörelser som tog på de muskelgrupper han ville påverka. Hur skulle han bära sig åt med låren? De var för tunna. Det borde finnas någon bra övning.

Han tog hårtrimmern, satte den på lägsta klipplängd och skalade av överflödigt hår. Det skulle se nästan rakat ut. Kortast möjliga. Skägget, som var helt vitt, höll han också mycket kort. Han ansade det noggrant. 

Efter en lång stund i duschen, då han lät vattnet bli kallare och kallare, tog han med sig badlakanet ut i rummet, placerade det på sängen och la sig naken på rygg för att lufttorka. Temperaturen i rummet hade stigit till säkert tjugofem grader. 

Vad skulle han ta på sig idag? Det skulle komma att bli skållhett inne i Gamla stan. Han hade bestämt sig för att gå, inga taxi eller bussar. De svarta shortsen som slutade strax under knäna? De blå och röda sportskorna och en tunn, blå T-shirt? Golfkepsen kanske? Han fick inte glömma vattenflaskan. 

När han torkat gick han tillbaka in i duschrummet. Han skvätte på sig lite Bulgari, en Cologne han köpt på flygplatsen i Frankfurt för något år sen. Han sneglade på flaskan med solskydd. Faktor 30. Nä, han ville bli rejält brun.

David var först på terassen. Det var fortfarande mörkt. Överdragen på stolsdynorna var fuktiga av daggen. Han vek undan tyget och satte sig. Som han hade längtat efter det här! Snart skulle solen gå upp över Jerusalem. Den upplevelsen vill man inte missa. Han började samtala med Gud. Enkelt. Som om Gud satt i stolen bredvid. Det hade blivit som en ny vana. Ett tillägg till morgonrutinen. Han var ännu helt salig över det som hänt Inger och tackade Gud för miraklet. ”Jag vill se mer av det där Fader. Det kan väl hända hela tiden, eller hur? Om vi tror och om vi är riktigt angelägna. Så där desperata som jag var då.”

Han småpratade med Gud en lång stund. Tills solens första strålar steg upp över bergskanten bakom honom. Det blev allt ljusare och han slog upp sin Bibel på måfå. Tänk att han hade börjat läsa Bibeln igen … Han fattade det inte själv. Jesaja 61. ”Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.” 

Orden var välkända. Han hade levt med dem sedan miraklet med Inger. Han visste på något sätt att det inte var en tillfällighet att Gud talade just detta till honom första morgonen i det heliga landet. Nu gjorde han orden till sina egna. De blev också en bekräftelse på det han fått till sig om Albanien.

Efter frukosten, då resten av gruppen träffade Elda för första gången, ville de flesta ta en promenad in till Gamla stan. David och Elda höll sig lite bakom resten av sällskapet. De pratade om lite av varje. Elda verkade vara på lite bättre humör än kvällen innan. Inte lika reserverad. 

-Jag planerar en resa till Albanien senare i höst Elda. Tillsammans med en god vän från förr. Semester. Tänkte åka med Sören. Vi har fått lite kontakt igen på sistone. Han pratar mycket om Albanien och att han är lite av en missionär … att han har kontakt med en annan församling i Tirana … ni känner ju varandra. 

-Va, med Sören, hur kan du umgås med en sån … han är en orm, stal lovsångsledarna i vår församling, mutade dom väl med … om du tänker besöka min församling, ska du veta att Sören inte är välkommen!

-Men Elda, han var ju på Amadeos begravning … jag trodde att ni …

-Det var han inte, han var inte där!!

-Men Elda, han satt ju längst fram, han har berättat att han höll din mammas hand under akten, att han tröstade …

-Du har fel. Det är i alla fall ingenting som jag minns!

De gick tysta en stund. Elda sa inget. Hon slöt sig inom sitt skal igen. David kände ett växande obehag. Elda visade en helt ny sida. En kyla som skakade om honom ordentligt. Den stämde inte alls med den bild han hade gjort sig av henne. Hans grubblerier avbröts när Elda började prata igen.

Hon berättade på ett formellt och oengagerat sätt om ungdomslägret de haft i hennes församling under sommaren och hur lyckat det varit. Hon berättade att hon ställde upp som ungdomsledare i kyrkan när hon hade tid. En svensk man hade varit med som ledare. David lyssnade förstrött och uppfattade inte vem han var, varifrån han kom eller varför han var där. 

-Han friade till mig.

-Va?

-Ja, under tårar faktiskt. Han var väldigt angelägen. 

-Känner du honom? 

-Nej, jag har aldrig träffat honom tidigare.

-Typisk svensk! Och hur reagerade du?

-Det blev inget ja i alla fall. Jag känner ju honom inte som sagt. Men det är klart att det är smickrande. Och det är två år sedan Amadeo dog. Det skulle inte vara så konstigt. Jag har haft flera anbud det senaste året. Men det är svårt. Jag känner fortfarande som att jag skulle svika Amadeo om jag gick in i ett nytt förhållande. Kanske är jag inte riktigt mogen för det. Inte riktigt än.

-Elda, sån här information får du nog ge mig i små doser.

Han ville sjunka genom jorden. Han förstod direkt att det skulle landa helt fel.

Mycket riktigt. Hon surnade till ordentligt. Blev rejält irriterad.

-Va då? Små doser? Vad ska det betyda? Unnar du mig inte ett liv. Är det så? Jag behöver tänka på att börja om, starta en familj, barn, det fattar du väl? Vilken sak att säga!

Samtalet var över. Istid. De gick ikapp de andra under tystnad. David var helt tillplattad. Vilken jubelidiot han var! Hur i hela friden kunde han haspla ur sig en så katastrofal kommentar? Han visste direkt att han måste rätta till sitt svåra misstag. Efter någon timme såg han till att bli ensam med henne igen.

-Jag vill be om förlåtelse Elda. För det jag sa. Det var otroligt korkat. Det måste ha låtit helkonstigt i dina öron. Men jag försäkrar. Det var reptilhjärnan som slog till. En reflex. Nån slags konstig försvarsgrej. Kanske är jag alltför engagerad i dig som vän. Och i ditt liv. Det är väl någon beskyddarinstinkt. Du överrumplade mig. Med oväntad information som blev för mycket. Sören och … Det känns urjobbigt. På Facebook står det fortfarande, på din profil, att du är gift med Amadeo. Jag är väl rädd att du ska göra något överilat. Något som du skulle få skuldkänslor för. Och som skulle kunna äventyra din kallelse. Jag är jätteledsen. Jag har väl fått för mig att du är så ensam med dina livsval.

Hon lyssnade, fortfarande med ett allvarligt och misstroget uttryck i ansiktet. När han var klar med sin förklaring, sa hon att det var okej, men David kände inom sig att ingen ursäkt i världen skulle kunna förhindra en allvarlig störning i deras relation. En tung känsla av sorg kom över honom.

Akustiken inne i Antoniaborgen var något alldeles extra. Det var svårt att urskilja orden när Krister, en av pastorerna i gruppen, berättade om den rättegång som just här hade hållits mot Jesus, innan han tvingats bära ett kors hela vägen till Dödsskalleplatsen. Ljudet av Kristers röst rullade mäktigt under stenvalven och studsade mot de nakna väggarna. Medan han berättade hade David bara en enda tanke i huvudet. Att sjunga en lovsång här inne, eller varför inte den sång han själv älskat att sjunga som solosång på sjuttiotalet, särskilt i samband med påsk. Pelle Karlssons ”Korset där Jesus gav sitt liv”. David gick fram till första raden och böjde sig fram över Eva, Kristers fru.

-Kan vi sjunga en sång här inne?

-Ja, absolut.

-Vi kan väl sjunga tillsammans. Korset där Jesus gav sitt liv.

Hon nickade och bad honom ta upp den i en passande tonart.

David började sjunga ”Han böjde sig ner i ödmjukhet och blev allas tjänare då. Han tänkte aldrig på sig själv, när lidandets väg han fick gå …” Hans djupa baryton fyllde rummet. Eva och de andra i gruppen hakade på en efter en. I stämmor. David hade inte väntat sig en så sensationell känsla. Det var som att förflyttas till en annan värld. Tonerna vällde fram. Ofattbart förstärkta. Han hörde sin egen röst som buren av alla de andra, förskönad till fulländning. Andra besökare som just stigit in i rummet blev stående som i helig tillbedjan. Under några märkliga minuter förvandlades salen till Herrens tronrum. När de sista tonerna ekat ut, var det ingen som rörde sig. Man ville bara kapsla in upplevelsen i sitt innersta som ett oförglömligt minne för livet. 

Tillbaka på hotellet skickade han ett sms till Inger: ”En heldag i sol och hetta. E kom som planerat igår kväll. Nu tänker jag duscha o vila lite före middag och kvällssamling. Puss. Älskar dig!”

Krister skulle leda kvällssamlingen. Han hade i förväg låtit alla förstå att han hade något särskilt på hjärtat. Han började med att ursäkta sig. Han hade ju egentligen inte mandat att föra ordet i en så viktig fråga. Viktig för landet. För Sverige. 

-Men jag kan inte komma ifrån det här. Det brinner som en eld inom mig. Det andliga läget är ju alarmerande. Det inser vi alla. Det är minst sagt rörigt. Detta med LO och Ulfs konvertering till katolicismen sänder chockvågor genom hela kristenheten. Människor känner sig bedragna, inte bara i Uppsala. Och vart ska det ta vägen? Om en  ledare av hans kaliber kan göra ett svekfullt lappkast på etthundraåttio grader, vem kan man då lita på? Evangeliet predikas inte trovärdigt någonstans längre. Samfunden krymper katastrofalt. Andliga ledare håller inte måttet. Frikyrkokristna känner sig förvirrade, som får utan herde. Jag tror att tiden är inne för ett alternativ. Det är hög tid! Att vi är uteslutande pastorer på den här resan, ja, med ett par undantag, är ingen tillfällighet. Jag tror att det är Gud i det här. De flesta av oss har varit kopplade under flera år och vi har tjänat tillsammans i olika sammanhang. Tore och Linnea är nya i gemenskapen, men i övrigt har vi faktiskt kommit varandra mycket nära. Jag tror att det är dags för ett tydligt steg nu. Att den här resan får bli början på något nytt. Min vision är att vårt löst sammansatta nätverk ska få tydligare konturer. Jag talar inte om ett nytt samfund. Men tillsammans kan vi visa på ett alternativ. Samfunden står i en återvändsgränd. Många kommer att hoppa på det katolska tåget, i avsaknad på tydlighet i de egna sammanhangen. Hur ska det då bli med de bibeltroende som ändå finns? Jag ser att vi ska samlas ofta nu. Till bönedagar där Gud får leda oss in i en ny profetisk tjänst. Jag ser att det finns några här som har frukt att visa på i sina tjänster. Själv har jag inte mycket att yvas över, men Rolf o Sylvia har definitivt det. De har byggt något som bär miraklets prägel och de har en självklar auktoritet ibland oss. Tore o Linnea kan också visa på en tydlig frukt. Deras tjänst är välkänd i landet och de står i ett expansivt arbete. 

Han fortsatte en lång stund med att måla bilden av en ny väckelserörelse, en ny andlig kraft, som skulle föra inte bara de troende ut i en ny frihet, utan också bli en nationell röst som skulle väcka den vanliga människan till insikt om tidens utomordentliga allvar. Det förestående riksdagsvalet, om bara några få dagar, var också avgörande för Sveriges framtid. Under tiden i Israel var det deras ansvar att be emot de krafter som ville föra landet ännu längre bort från Gud.

-De här vännerna ser jag som pelare, ledare som vi ska sluta upp omkring och ge bönestöd. Jag tror att de har en viktig roll att spela i det skeende vi nu står i. Jag skulle önska att vi kunde be för dem redan här och nu. Låt oss lägga händerna på dem och be Gud om en tydlig ledning in i ett nationellt ansvar.

Döda havet. David hade egentligen ingen längtan efter den där sjön eller vad man skulle kalla den. Men hur skulle han göra? Okej, det hör väl till. Hela gruppen skulle inte med. Det räckte med en minibuss. Chauffören körde österut från Jerusalem. Efter några kilometer på den nya, fina vägen frågade han om de ville ta den gamla vägen genom öknen. Absolut, det lät spännande. Det blev en minst sagt omskakande upplevelse. Det var helt klart smickrande att kalla detta en väg! Boskapsstig. Med skrämmande bråddjup på ena sidan. Gropig, stenig och dammig. Chauffören körde avsiktligt nära kanten. Han log förtjust när alla i bussen gallskrek av fasa. Somliga gömde ansiktet i händerna. Vågade inte titta. Men det skulle de ha gjort. Landskapet var helt overkligt. Vidunderligt! David hade aldrig sett en riktig öken tidigare. Hänfört sög han i sig de sterila höjderna och dalarna.  Mäktigt. 

De stannade några minuter och lämnade den luftkonditionerade bilen. Hettan var obeskrivlig. De gick upp på en höjd för att få bra bilder och stötte på några beduiner som sålde smycken och tyger. Det var säkert ingen tillfällighet. Chauffören hade antagligen procent på försäljningen. David köpte ett par halsband av gröna och blå stenar. De skulle passa bra på Inger.

-Hur kan du gynna dom där uslingarna?

Hade han hört rätt? 

-Det där är banditer. Araber vet du. Det finns inget gott i dom.

Elda var helt allvarlig. Hon menade faktiskt varje ord. Mörk i blicken avskydde hon människor hon inte visste något om. Utom att de var araber.

-Men Elda, det är ju människor.

-Nej, dom där är inte människor. Dom är smutsiga avskum utan mänskliga känslor. Tänker bara på hämnd och våld. Dom är djur, inte människor!

David hade svårt att få ordning på tankarna. Hennes utbrott var helt oväntat. Han hade lärt känna henne som en kvinna med stor kärlek till alla människor. Särskilt människor som tvingats leva i marginalen. De utstötta. De hotade. De som förlorat ett människovärdigt liv. Hon kunde gå genom vilka hinder som helst för att nå fram med en kasse mat till en fattig familj. 

Resan fortsatte längs med Döda havets västra strand, utmed en strandlinje som dragit sig tillbaka med hundratals meter de senaste årtiondena. Sjön var på väg att försvinna. Sakta men säkert. Stod det inte något om det i profetiorna i Bibeln? Det skulle han kolla upp vid tillfälle. Bibeln har alltid rätt. Även i det som den säger om framtiden. Eller? Han var själv förvånad över sina tankar. Vad var det som höll på att hända med honom? 

Det var inte många turister på de populära badplatserna. Riktigt ödsligt faktiskt. Den pågående upptrappningen av konflikten med Palestinierna måste tära hårt på landets ekonomi.

När de parkerat minibussen, ville de flesta i gruppen ner till vattnet omedelbart. För flera av dem var det första besöket i denna ogästvänliga men fascinerande miljö. David vände sig till Krister.

-Jag skulle behöva en fika innan jag går ner till vattnet. Vad säger du, är du också sugen på en kopp kaffe? Jag behöver få prata med dig lite. Om samlingen härom kvällen.

-Ja men vi sätter oss en stund och tar en fika David, absolut. Jag är inte så förtjust i salthavet vet du. 

De hittade ett lite avskilt hörn i cafeterian och slog sig ner med varsin espresso. 

-Jag blev väldigt betänksam på din kvällssamling Krister. För det första överraskade du oss med tal om saker som vi inte var förberedda på. Den här resan var beskriven som en semesterresa för pastorer, inte som ett framtidsseminarium.

-Ja, jag förstår vad du menar. Men jag är av den uppfattningen att närhelst vi samlas, vi som har samma kallelse, så är det viktigt att vi talar om det andliga uppdraget. Vi är alltid i tjänst så att säga.

-Det kan så vara, men det du tog upp var så uppfordrande och radikalt att alla borde fått en chans att förbereda sig på ett samtal om frågorna. Nu presenterade du det i stort sett som en uppenbarelse från Gud och gick rakt på strukturfrågor som ledarskap och strategier.

-Mm, jag blir lite het ibland. Jag är så trött på att inget händer. Det känns ofta som att jag måste väcka de som sover …

-Inte nog med det Krister, du pekade ut somliga som enligt dig har frukt i sin tjänst. De andra då, som inte blev nämnda, hur ska dom ta det tycker du?

-Nja, men det är väl ganska uppenbart. Att de jag nämnde har mer att visa på än vi andra.

-Vad vet du om det? Det är ju bara din uppfattning baserad på det du ser. Men du ser inte allt. Du kan inte veta hur Gud värderar vars och ens liv. Det är inte okej att göra som du gjorde. Pastorer har väl inte kommit hit för att bli klassade i förhållande till varandra. Det är på gränsen till ett övergrepp Krister. Det här var tänkt som en resa för rekreation och gemenskap, eller hur?

-När du säger det så där förstår jag att jag kanske gick för långt David. Jag är ledsen om jag sårat någon. Tack för att du är så uppriktig. Jag ska tänka igenom det du sagt.

-Ja, du ska veta att Tore och Linnea var väldigt obekväma med hela framställningen, det visade dom tydligt. Dom kunde inte alls identifiera sig med din beskrivning av deras position. Dom är nya i det här gänget, vad jag förstår, och definitivt inte beredda på det som hände. Jag tror faktiskt att en ursäkt till dom är på sin plats.

-Okej. Jag ska prata med dom. Tack David, jag tror att det här var ett mycket viktigt samtal.