Jag vill leva innan jag dör
hörde jag en vispoet sjunga en gång
Orden föll i mig som aska
från en glöd som aldrig slocknat
De brände sakta men väckte mig
En röst i mörkret
som kände mitt namn

Det finns dagar då mörkret inte är en metafor,
då kroppen är tung som jord
Tankarna viskar att vila vore att försvinna,
då natten sträcker sig in i morgonen
och varje andetag är ett val

Men jag har sett ljuset strila
genom spruckna moln
Det faller inte bara över de lyckliga
Det letar sig in i krossade rum,
det kysser dem som inte orkar be om nåd

Men det finns skönhet i att stå kvar,
att resa sig inte som hjälte
utan som människa

Vissa dagar är bara en kopp te,
ett fönster som öppnas,
en tanke som inte skaver
Att vända ansiktet mot solen
även om ögonen tåras

Jag vill leva innan jag dör,
inte för att livet är lätt,
utan för att det fortfarande
kan bli vackert