Jag sitter på en bänk på stationen
och tittar på människor
som inte tittar tillbaka.

Alla stirrar ner i sina skärmar
som om det finns en gömd utgång där,
en knapp som säger
ta mig härifrån, men diskret.

Högtalarna mumlar någonting
om spårbyte,
ingen reagerar.
Vi har redan bytt spår flera gånger
utan att märka det.

En man pratar högt i ett headset
om en deadline som brunnit upp,
han gestikulerar som om han försöker
väcka någon på andra sidan jorden.

Jag dricker kaffe
ur en pappmugg som säger
"din stund är nu",
vilket känns
en aning hotfullt.

Bakom mig sitter ett barn
och spelar ett spel
där man bygger en värld
och sedan spränger den i bitar.

Jag vill säga något klokt,
men orden är kvar i fickan
med kvittot från pressbyrån
och en tablett mot oro.

Tåget är försenat,
men tiden går precis som vanligt.