Timglasets viskning

Sanden faller mjukt och tyst, en viskning genom tidens bröstkorg. Varje korn ett ögonblick som flyr, ett andetag, en dröm som härskar.

Vi sitter på stationens kant, ser järnvägsspåren lysa, ögonen vana. Tåget är varmt, tidvattnet går, men ingen märker hur det härskar.

Barnet bygger, sedan exploderar, världar föds och dör igen. Vi trevar efter ord som bränns, men kaffet döljer allt som har varit känt.

Timglaset vänder, bär över, men vi förblir i samma omdöme. Tidens flöde, evigt långsamt, men aldrig mer än trimis slinga.