Pappan hinner somna, med barnet på armen, innan tvättmaskinen hunnit tvätta färdigt. Men mamman är vaken. Hon sitter fortfarande i vardagsrummet med mobilen, när hon hör det glada pipandet från källaren. Reser sig och går nedför trappan, för att lägga lakanen i torktumlaren. Då ser hon att tvättkorgen, som står i hörnet av tvättstugan, är helt full. Suckar irriterat. Kunde han inte ha tagit den tvätten också, när han ändå höll på?

Hon börjar sortera bland smutsiga strumpor och skrynkliga handdukar och svettiga träningskläder. Minns att det ligger en del kläder i sovrummet också. Går för att hämta dem. Tar en vända förbi barnens rum, för säkerhets skull, och samlar på sig lite tvätt där med. På vägen tillbaka genom vardagsrummet, får hon för sig att lukta på filtarna och kuddarna i soffan. Bestämmer sig för att de borde tvättas också.

Men nu kanske det är dags att stanna upp en liten stund. Frysa bilden. Kolla så vi har fått med allt. Vi vet var vi har mamman. I vardagsrummet med en tvätthög i famnen. Och pappan, i sängen, bredvid barnet. Leksakerna står på nattduksbordet. Men storasystern då? Har du tänkt på henne någonting? Eller är det bara jag? Jag undrar ibland vad hon gör i berättelsen egentligen.

För jag har liksom inte sett henne ordentligt. Bara skymtat henne här och där. Vid ett köksbord, i baksätet på en bil, bakom en stängd sovrumsdörr. I formen av ett litet orosmoln inuti sin mammas huvud. Hennes konturer känns så suddiga, undflyende. När jag sträcker ut handen mot henne försvinner hon. Som om hon inte riktigt vill vara där.

Vilket är precis vad hon inte vill. ”Jag vill inte vara här”, tänker hon, där hon sitter på bussen på väg hem från sin kompis. Och då menar hon inte bara bussen specifikt. Det är mer världen i allmänhet som hon inte är nöjd med. Den kräver för mycket av henne och ger för lite tillbaka. Vill att hon ska vara både barn och ungdom, både snygg och unik, både snäll och tuff, allting samtidigt. Och hon anstränger sig men vad får hon för det? Bara mer och mer problem.

I skolan är det intriger och prestationskrav, hemma är det bråk och dålig stämning. Att föräldrarnas relation knakar i fogarna, kunde hon räkna ut långt innan de själva kunde det. Hon ser den långsamma processen pågå. Hur de förvandlar varandra till missnöjda skuggor av sig själva. Och det gör så ont. Särskilt eftersom hon är ensam om att förstå vad som händer. Lillasystern känner det nog, hon också, men hon är för liten att processa det. Det är därför hon försvinner in i fantasivärldar, glider undan och blir knappt kontaktbar.

Ibland önskar storasystern att hon kunde göra likadant. Men hon har tappat sin förmåga att leka. Hon vet inte exakt när det hände. Men varje gång hon försöker, faller det liksom bara platt. Igår till exempel. Då var det meningen att hon och kompisen skulle klä ut sig och filma roliga videos. Hon hade sett fram emot att vara flamsigt kreativ. Skratta och spela apa.

Men det slutade bara med att de satt på altanen hela kvällen. Snackade skit om halva skolan och drack folköl, som kompisens bror hade köpt ut. Brodern är förövrigt anledningen till att hon inte ville berätta vart hon skulle, igår när mamma pressade henne i bilen. Han är lite ökänd i stan. Hans syster försöker leva upp till hans nivå så gott hon kan. Vilket gör henne illa omtyckt hos föräldrar. Men det är å andra sidan ömsesidigt.

”Föräldrar är dumma i huvudet”, var allt kompisen sa när storasystern anförtrodde henne sina problem hemma. ”Ska jag slå ihjäl dem? Jag gör det om du vill.”

Och därmed var ämnet färdigdiskuterat. Detta självklara sätt att vifta av sig problemen är en stor del av varför storasystern gillar henne. Men nog hade hon önskat en aning mer förståelse och empati. Kanske var det ölen som gjorde kompisen lite extra brysk, och kanske var det också den som gjorde att hon snarkade så högt sedan. Höll storasystern vaken hela natten.

Inte en blund fick hon, och nu är hon så trött att världen känns overklig, som en film. En gammal, sliten stumfilm som rullar förbi utanför bussfönstret. Det gyllene vårmorgonljuset, som leker i dammet från gatorna, ger hela omgivningen en sorts sepia-touch. Det är så gott som folktomt och knappt några bilar. Hon känner nästan inte igen sig när det är dags att trycka på stoppknappen och kliva av.

Men när hon går längs uppfarten till den gula villan, öppnar ytterdörren och kliver in i hallen, blir verkligheten genast obehagligt vass. Hon konstaterar direkt att något är på tok. Kan inte sätta fingret på vad det är, förutom att hallmattan saknas och att luften känns kall. Längre in i huset hörs dammsugarens ilskna mullrande, ackompanjerat av dunsar och uppretade röster.

Hon ställer skorna på hyllan och kränger av sig ryggsäcken. Går in i köket där stolarna står upp-och-nedvända på köksbordet. Under det sitter lillasystern med en docka i famnen och stirrar skrämt på henne. Hon fylls av beskyddarinstinkt, kryper in under bordet och sätter sig bredvid. Lägger en hand på hennes lilla huvud, frågar hur det är.

”Mamma städar”, svarar lillasystern nästan viskande.

Så det är på det viset, alltså. Storasystern vet precis vad det innebär. När mamman väl har satt igång kan hon inte sluta. Hon blir som besatt. Precis allt ska bli rent på en enda gång. Det ska vädras och putsas fönster, rensas ur kyl och skafferi, mattor ska dammas och varenda pryl i hela huset ska vändas uppochner i jakt på smuts som inte finns där.

Och alla ska hjälpa till, oavsett om de hade andra planer för dagen. Gör man inte det blir hon riktigt elak. Hon har inte alltid varit så. Men i takt med att tjafset mellan henne och pappan blivit mer frekvent, har städmanin blivit värre. Eller är det tvärt om? Att de bråkar för att hon städar? Kanske är det både och, en ond cirkel. Storasystern orkar inte tänka på det.

””Kom”, säger hon och tar lillasysterns hand. ”Vi skiter i det här och går ut istället.”