”Du får vara Främling”, säger barnet en aning tveksamt. Räcker över dockan till sin syster, med samma allvar som vore den en antik guldstaty värd miljoner. ”Jag är Peter.”

”Okej”, säger systern. ”Tjenare Peter, kul att se dig!” Hon vickar dockan fram och tillbaka framför den gröna dinosaurien medan hon pratar med pipig röst.

”Nej. Sådär låter hon inte.”

”Nähä? Hur låter hon då?”

Barnet svarar inte. Tar bara dockan ur storasysterns hand och lägger tillbaka den i knät. Stryker den över håret och klänningen, som för att torka bort det som systern nyss gjorde med den. Funderar på om det var en särskilt bra idé att släppa in henne i leken. Men inifrån huset hörs fortfarande dammsugarens brummande och föräldrarnas tjafsande genom alla öppna fönster, så vad är alternativet? De är förpassade till trädgården, utlämnade till varandra.

De sitter på studsmattan vid den stora björken som precis har börjat knoppa sig. Det blåser lite kallt och fjolårslöven prasslar fortfarande omkring. Men solen skiner och småfåglarna kvittrar sina glada melodier, liksom uppmuntrande. Nog ska väl två systrar kunna leka och ha roligt en dag som denna, kanske de tycker.

”Jag kan vara den här istället?” säger systern och plockar upp den blå T-rexen. Låter den vandra fram och tillbaka över studsmattan medan hon utstöter dova, morrande ljud. Håller den över dockan och låtsas att den sätter tänderna i hennes arm.

”Nej, inte så! Han är snäll.”

”Men den här då?”

”Du ska vara Främling”, skyndar sig barnet att bestämma innan systern hinner plocka upp den rosa flygödlan och förstöra den också. ”Men du måste leka på riktigt.”

Systern ser lite förbluffad ut. ”Hur menar du?”

”Du låtsas ju bara. Du leker som en vuxen. Som att du inte förstår.”

Orden träffar systern rakt i hjärtat, som ett skott. Belyser just det faktum som hon konstaterade för sig själv, tidigare i morse. Hon kan inte leka längre. Hon försöker, men det är som att skriva på ett tangentbord med boxhandskar på händerna. Hon känner sig så stor och klumpig, helt handikappad här bredvid barnet, som stirrar på henne med illa dold besvikelse.

”Du får väl visa för mig hur det ska vara då”, säger hon. Tänker att barnet får sköta själva lekandet och hon kan titta på istället. Bara bidra om hon absolut måste.

Barnet lägger huvudet på sned och kniper ihop munnen. Känner sig plötsligt lite blyg. Hon brukar inte ha någon som tittar på när hon leker. Utom möjligtvis föräldrarna då och då, men det är en helt annan sak. De tittar från ett annat perspektiv, liksom ovanifrån, som två osynliga moln på himlen. Systerns blick känns mer närvarande, mer intresserad. Inte dömande men ändå. Lekandet får en annan betydelse, blir mer av en uppvisning, med henne närvarande.

Men hon gör ändå ett försök. Ställer leksakerna mellan dem, på samma sätt som på nattduksbordet i morse, med dockan i mitten och dinosaurierna i en triangel runtomkring. Pekar på dinosaurierna i tur och ordning. Berättar vad de heter och hur de är som personer. Understryker att de är snälla, att de tar hand om Främling, som har rymt till deras djungel från ett hemskt ställe.

”Vad var det för ställe?”

”Det var fullt av ondingar som höll henne instängd.”

”Varför då?”

”För att hon är magisk”, förklarar barnet och trycker på knappen på dockans rygg för att illustrera. Håller upp den och låter den lysa upp studsmattans svarta, glatta yta. ”Ondingarna gillar inte sådant som är magiskt. De vill ta bort det.”

”Vilken tur att hon kom till djungeln då”, säger systern, och barnet nickar. ”För ondingarna kan inte hitta henne där, eller?”

Barnet tittar upp, förskräckt. Den tanken har inte slagit henne innan. Att de som höll Främling instängd skulle leta efter henne efter att hon rymde iväg. Men självklart måste det vara så? De kanske närmar sig i detta nu? Hon släcker dockans lampor och för den intill sitt bröst. Systern ångrar sin fråga. Hade ju tänkt sitta tyst och bara lyssna, men kunde inte låta bli att lägga sig i. Försöker rätta till situationen genom att säga:

”Det är klart att de inte kan, för vi ska fixa ett skydd till henne, eller hur? Vi kan bygga en jättestor, jättestark borg som ingen kan komma in i.” Något glittrar till i barnets ögon, och det syns att hon gillar idén, men hon säger inget. Förblir bara sittande på knä med dockan i famnen. Så systern fortsätter: ”Är du med? Kom så hämtar vi grejer att bygga med.”

Hon tar hennes hand och de klättrar tillsammans ned från studsmattan. Ställer sig mitt på tomten och ser sig omkring efter byggmaterial. En plötslig iver fyller systerns kropp när hon går för att lyfta ett par trädgårdsstolar från utebordet. Tillsammans släpar de dem över tomten till den lilla kullen på baksidan av huset. Ställer dem några decimeter isär med ryggarna mot varandra. Går in i förrådet och hämtar olika saker som de staplar ovanpå stolarna. En bensindunk, ett par kartonger med okänt innehåll, några sittdynor och så en presenning som ett tält över alltihop.

Det går trögt för barnet eftersom hon envisas med att hålla kvar dockan under ena armen under hela processens gång, så systern får göra största delen av arbetet. Men det gör henne inget. Den här sortens lek klarar hon fortfarande av att genomföra. Tycker till och med att det är kul. När allt är färdigt lägger de dockan mellan stolarna och ställer sig en bit ifrån. Betraktar stolt sitt verk, med armarna om varandras ryggar.

”Nu är hon trygg”, säger systern, och känner hur barnets lilla grepp om hennes kropp hårdnar en smula.