Så som livet skulle kunna ha varit: gemenskap, sång, dans, glädje och succé. Istället blev det psykisk sjukdom, isolering, ångest, förnedring och fiasko. En kusligt långvarig nedbrytande depression/gränspsykos tills ingen minns vem man verkligen är. Man existerar helt enkelt inte. Samhällsmaskineriet som bara måste fungera och gå med vinst. Man måste se till att vara stark, glad, och normal. Man är tvungen att lära sig att förtränga och kapsla in trauman och problem. Positivt och optimistiskt måste man tänka och fokusera, hålla en lyckad fasad så att människor kan älska en och man är en i det glada gänget. Men man vaknar en förmiddag i ett rabiat kaos av ångest och självförebråelser. För att man söker sanningen så anses man vara en ond och sjuk människa som bara ska ligga jävligt lågt. Den sjuka familjen vars resistens mot ett friskt uppror är extrem. Livet som bara måste fungera. Människan som bara måste vara funktionell här och nu. Man ska inte hålla på att gräva i det förflutna och absolut inte hålla på att anklaga varandra. Folk på stan märker naturligtvis att man är psykiskt sjuk. Psykiatrins feldiagnoser. En utebliven grundlig utredning angående ens psykiska status för välfärdsamhället har inte resurser till att laga de trasiga människorna. Så som livet skulle kunna ha varit: gemenskap, sång, dans, glädje och succé. Istället blev det psykisk sjukdom, isolering, ångest, förnedring och fiasko. Ens två katter älskar en i alla fall. Ens psykoterapeut är en blandning av humbug och snilleblixtar. Man bär sitt kors över stan och det är ingen som ger en uppmuntran och beröm när sannerligen i alla fall försöker att sköta beredskapsarbetet, försöker att bli psykiskt frisk, anstränger sig att vara en shysst kamrat i fotbollslaget, och att prestera några vettiga texter för att följa upp framgången med den första diktsamlingen. Jantelagen är en ren tvångsmässighet. Kanske extra mycket i gnällbältets Örebro. Folk som bara inte kan låta bli att förnedra och sänka varandra. Det är sommaren 1989 och man är bipolär manisk på en lägre mani och man förstår inte att man är sjuk. Man tycker att man gör succé men poetkollegor är väldigt skeptiska och saknar ens sanna jag. Manin är att surfa på en framgångsvåg och att vara någon helt annan än det vanliga lilla rädda och svaga skitjaget som bara gör bort sig och aldrig blir älskad. Pappa som tog livet av sig för 13 år sedan. Den fullständigt uteblivna krishanteringen och sorgeprocessen. Att stänga av, förtränga och kapsla in som en underbar drog. Den förödande bakfyllan. En ursinnigt skrikande psykos hela outhärdlighet. Den förödande frånvaron av diagnoser och mediciner. Man svävar fram euforisk över ett somrigt drottninggatan i juli 1989 och allt är härligt. Den bipolära manin som en drog att njuta av och man är fullständigt övertygad om att man gör succé men i själva verket är det ett fiasko. Visst bryr man sig om andra människor men det är ju det excellenta kung jag som är det väsentliga, och varför ringer nästan aldrig telefonen, jag som är en så perfekt människa? Gränspsykosen som blandar sig med manin och tillvaron blir ett ohanterligt kaos. Man har inte ett minne av barndomens paradis och helvete. Frikopplad flyger man som Ikaros mot solen. Hur ska man hantera och bemöta en sån människa? Kärleken som ligger i koma förutom kärleken till katterna. Ens barndomsfamilj som är skeptisk och avståndstagande. Allting kraschar i ett sexuellt ödesdigert triangeldrama och en mycket starkare bipolär mani och gränspsykos våren 1991. Man är inte kung längre utan färdig för en tur ned till akutpsyk, men psykiatrin är något helt otänkbart. Finanskris. Sverige går på knäna. Själv kryper man för att få socialbidrag. Festen är definitivt slut. U2 Achtung Baby i en gräslig liten etta i Stjärnhusen med bara ett fönster. Allting snurrar. Hur kunde det bli så här? Kärleken och sanningen som inte existerar. Psykoterapeuten är nu kung och hans fördömelse är väldigt hård och skoningslös. Livet går nu ut på att försöka krångla ut kosing från socialkontoret, absolut undvika psykiatrin, samt att inte göra fler fatala misstag. Höstens och vinterns förvirrade kaos och inferno. Det är inte någon som minns vem man är och inte heller man själv minns det. Man är en paria som desperat försöker hålla färgen inför människor som hela tiden avskyr och ser igenom en. I maj 1992 cyklar över stan och inser helt klart att man är psykotisk. Man önskar att man var död och begraven. Några riktiga vänner har man inte och att kontakta ens barndomsfamilj är uteslutet. Det är så skönt och tillfredsställande för folk att sannerligen få utlopp för sitt hat när de ser på en med äckel och avsmak. Det är härligt att den där självgode, pompöse, och högfärdige poeten äntligen mår riktigt dåligt. Örebro är ett öppet mentalsjukhus. Det vidriga psykiska sjukdomstillståndet är ett fisknät som man ohjälpligt har trasslat in sig i och att bli kvitt det krävs ett Guds mirakel. Sommaren 1992 är en förtvivlad surrealistisk mardröm. Man har beredskapsjobb som städare på polishuset men det slutar med ett fiasko. Vad som helst bara inte psykiatrin. 1987: A., Gud och jag kämpar mig ur den ettåriga psykosen i augusti och september. Det är mina allra bästa veckor i livet. En fundamental befrielse. Vi gör saker tillsammans och är båda två lyckliga. En oerhört kreativ och klarsynt period med en fantastiskt kärlek. I början av november så växlar jag till bipolär personlighet. Ego och högdragen är jag någon annan, börjar flirta med 17-åriga flickor. A. frågar mig på skarpen vem det är som har mig i sitt våld. Jag bara svarar att jag mår riktigt bra, och resan mot ett gränspsykotiskt 1988 börjar. Så som livet skulle kunna ha varit: gemenskap, sång, dans, glädje och succé. Istället blev det psykisk sjukdom, isolering, ångest, förnedring och fiasko. Det tar aldrig slut. (Helvetet tog slut hösten 2019.)