Jag kände månsken smeka bort mina tårar.
Jag kände vinden försvinna såsom vintern dagg.
Den sensuella kväll som blev natt sedan morgon.
Jag vilade i känslornas underbara näste.
Medan jag väntade som ruvande pärluggla.
Ditt liv gick vidare.
Tydligen.
För att sedan komma tillbaka.
För att samtidigt försvinna i tysthetens smog.
Allt som finns kvar är månskenet.
Som smeker mig tills jag somnar.
Resterna är bara ett tomt skal.
Ruvat av en pärlhöna.
En försommarnatt.
I maj.