grått ljus över bakgården, det asketiska anslaget
under dina blödande naglar när du ställer in radion
och hör ormvråkens skri, kärleken är förslavande
och trist i afton, vi dricker te i den förfallna
trädgården, bödlarna ligger stillade och vackra
under högar av underbara höstlöv, träden vita
som gåshud och darrande pekingeserhuvud
du och jag strax utanför förödmjukelsen
i sötman och trafiken bland de levande döda
en dödskallefjäril hovrar ovanför barnets
fontaneller på kvällen, håller din kropp sval som
vita asplöv från utplåningen, du vet inte vad du ska
säga om detta, det hela är så pretentiöst och
fullt av tomhet, ormvråkens skri hörs bakom
grantopparna när natten vitnat, vi binder in
varandra i den fuktiga jorden, sover med munnen
full av jord och daggmask, det är svalt och
ljust nere i underjorden, ja visst kan kärleken
vara trist, och menlös och vacker på samma gång
dina raduimsusande ögon lyfter i en skog
av glömska, jag står vid stammarna och binder
in dagen utan innehåll, svala oberörda sjöar
utan tanke och stillhet vid våra fötter
ugglornas skri som lugnar de oskrivna dikterna
inom oss, ensamheten en skugga av döden
slickar våra fötter rena från sammanhang och
komplikationer, en geting i din munhåla lyser
natten till jord, vi binder oss fria oss i hettan
du är radium och anestesi, en tvehövdad kalv
betar svart blod och sommar i min kropp