ett gammalt vadställe där floden stigit och bron raserats.

De når det strax före midnatt. Månljuset speglar sig i det svarta vattnet och resterna av bron ligger utspridda som brutna ben. Rim svär tyst. Beatrice stiger av La Vita och känner med handen på den blå stenen i tygsjalen.

“Vi måste över. Vi kan inte vända,” säger hon.

Floden är strid och kall. De hittar till slut en plats där det växer stora träd på båda sidor. Rim klättrar upp i en och lyckas fästa ett rep över till andra sidan. De får leda hästarna, en i taget, med rep runt kroppen och kalla ben i vatten som nästan biter.

När de kommer över är de blöta, trötta – men starkare.

När de lämnat floden bakom sig och passerar den övergivna Gamla Kvarn, känner de den isande vinden som sveper över Stensjön längre fram. Vattnet ligger stilla, nästan olycksbådande, men Rim och Beatrice vet att de inte kan stanna nu. De skyndar på hästarna uppåt längs den gamla vägen, där de snart hör de första ljuden.

Det börjar med tysta fotsteg bakom sig – nästan som skuggor som följer. Rim vänder sig hastigt, men ser inget. Beatrice är på spänn, håller sig nära sin häst. När de når en liten kulle nära sjön, stannar hon plötsligt.

“Vi är inte ensamma,” säger hon lågt.

Då hör de dem – det första ljudet som avslöjar deras närvaro: det är ett hackande, som om något slår mot sten. Från skogsbrynet träder Maraks skogsfolk fram. Smidiga, nästan osynliga i nattens mörker. Deras ögon lyser svagt, och de rör sig ljudlöst framåt.

“De har känt oss på avstånd,” säger Rim med en kall känsla i magen. “De har följt oss hela vägen.”

Skogsfolket är inte här för att förhandla. Deras närvaro är hotfull, som en skugga av Marak själv. Deras ledare, en lång gestalt med gröna slitna kläder och långa ögonbryn, träder fram. Han lyfter sin stav, och plötsligt känns marken under dem som om den förlorar sin stabilitet.

Beatrice klämmer om blåstenen. “Vi måste stå emot,” säger hon, fast med en röst som inte är helt säker.

Skogsfolket stänger in dem, och luften är tung av hot. Beatrice känner hur marken skakar svagt under deras fötter, och skogsfolkets blickar är som svarta hål, som om de kan se rakt igenom dem. Rim håller hårt i hästens tyglar, beredd att slåss, men de är omringade – och chansen att fly känns allt mer avlägsen.

När skogsgestalterna närmar sig, hör de plötsligt ett ljud – det är inte ett brustet träd eller vinden längre. Det är ljudet av hästtramp, många hästar, som närmar sig snabbt från andra hållet. Skogsfolket ser sig nervöst omkring, och i nästa ögonblick bryts tystnaden av en befallande röst.

"Stanna!" ropar Vulko.

Det är han – Vulko – på sin svarta häst, men han är inte ensam. Bakom honom kommer hans män, klädda i mörka kläder och beredda för strid. Deras hästar stampar som ett eko mot marken, och Vulko har sitt Svarta stålsvärd i handen, det som har kraften att avvärja magi och bryta förtrollningar. Han rör sig framåt med beslutsamhet, och hans ögon glöder av allvar.

"Ni ska inte röra dem," säger Vulko kallt till ledaren för skogsfolket, och hans röst har en ton av auktoritet som gör fienden stum.

Skogsfolkets ledare höjer sitt svärd, men Vulko kliver fram ett steg och sätter sitt svärd i marken. En kaskad av magisk energi sprakar till och sprider sig genom luften.

"Ni ska inte röra dessa två," säger Vulko igen, denna gång med en ton så stark att skogsfolket, för första gången, tvekar. De börjar backa, deras ögon flackar från Vulko till varandra, och en tung stillhet följer.

"Vägen hit är stängd för er," säger han. "Och om ni vet vad som är bäst för er, så lämnar ni nu."

Beatrice och Rim står blickstilla, medan skogsfolket långsamt börjar dra sig tillbaka, deras tysta steg ljudlösa som de försvinner in i skuggorna av natten.

När skogsfolket är borta, ser Rim på Vulko med en blandning av lättnad och undran. "Hur kom du hit?"

Vulko ser på honom med ett svagt leende, som om det inte var något märkvärdigt. "Jag har mina vägar," säger han kort. "Men ni måste skynda er. Vi har ännu en lång väg att gå."

Så vänder de om och fortsätter mot Jaramalds stuga – tillsammans, men med en känsla av att det farliga ännu inte är över.
De stannar, alla fem, på den smala vägen som sträcker sig bortom Stensjön.

Hästarna är andfådda, deras muskler spända, och alla vet att de inte kan vara säkra än. Vulko står med ryggen mot dem, hans ögon sveper snabbt över omgivningen. Hans män är beredda, med händerna på sina svärd och en tyst förståelse om att de inte har vunnit än.

Rim och Beatrice är andfådda men håller sig nära varandra, deras blickar söker varandras. Det har varit en nära förlust, och den känslan ligger som en kall hand över deras bröst.

"Vad händer nu?" frågar Rim lågt, hans röst nästan borta i nattens tystnad. Han känner av förtroendet som vuxit mellan honom och Beatrice men vet att världen omkring dem är mer utmanande än han någonsin kunnat föreställa sig.

Vulko vänder sig långsamt mot dem, hans ögon speglar den allvarliga faran men också en viss visdom. "Vi ska hålla er i rörelse," säger han. "Skogsfolket var bara början. Och Maraks inflytande sprider sig snabbt. Vi måste vara på vår vakt."

Han ser ut över skogen, och när han talar nästa gång är hans röst mer än en order – den är en förutsägelse. "Ni har ett syfte. Båda två. Men det kommer inte vara lätt. Marak vet nu att ni är här."

Beatrice biter ihop. "Vi ska inte ge upp," säger hon, fast men med en underton av trötthet. "Vi måste nå Jaramald."

Vulko nickar långsamt, som om han vet vad som komma skall. "Ja. Och när vi kommer till stugan ska vi hålla er borta från alla andra. För snart kommer ingen vara säker längre."

Det är en karg, nästan skrämmande tystnad som följer efter hans ord. Skogsfolket är borta för nu, men både Rim och Beatrice vet att den verkliga faran ligger framför dem. Och Vulko, som leder dem, är den enda som verkar förstå att de har knappt tid att andas innan nästa strid är nära.

Så de står där, beredda men tveksamma, medan natten omsluter dem som en tät dimma. Det är som om världen väntar på att deras nästa drag ska avgöra allt.
Vulko vänder sig långsamt mot Rim och Beatrice efter att ha stått där ett ögonblick i tystnad. Hans blick är skarp, och hans ansikte är inte lätt att läsa, men det finns en glimt av allvar i hans ögon när han talar.

"Har ni den blå stenen?" frågar han, hans röst är lugn men påtagligt allvarlig.

Beatrice ser på Rim, och en kort, nästan osynlig skugga av osäkerhet rör sig över hennes ansikte. Rim, å andra sidan, känner att han inte har något val – att svara är det enda alternativet. Han tar ett djupt andetag och nickar långsamt.

"Vi har den," säger han. "Men vi vet inte exakt vad den gör än."

Vulko ser på dem båda med en allvarlig blick. "Det ni håller i är inte en vanlig sten. Den är en del av något mycket större, något uråldrigt. Den tillhör Jaramalds gamla linje." Han pausar och tittar på dem med en allvarlig blick. "Det är för er, för er framtid, men ni måste förstå att den har kraft. Makt att förändra världen – men också att förstöra den om den hamnar i fel händer."

Rim känner en kall kår längs ryggraden. "Vad menar du med 'fel händer'?" frågar han, hans röst något spänd.

Vulko vänder bort blicken, som om han söker något i natten. När han ser på dem igen är hans ögon mörkare, mer allvarliga än någonsin.

"Marak," säger han. "Skulle den blå stenen hamna i hennes händer, skulle hon kunna använda den för att öppna dörrar till krafter som inte går att stänga igen. Ni vet vad hon vill. Och vad hon kan göra."

Beatrice känner hur hjärtat slår snabbare, och Rim ser på Vulko med en fråga i sina ögon. "Men vi har den här. Vad ska vi göra med den?"

Vulko andas ut och tar ett steg framåt, hans gest är nästan avväpnande.

"Ni måste skydda den," säger han. "Och ni måste ta er till Jaramald. Han vet mer än jag. Han vet vad den kan göra. Det är där ni får svaren."

Det är som om orden hänger i luften länge efter att han sagt dem. De vet nu att den blå stenen inte bara är en symbol eller ett föremål – det är en nyckel till något större. Och ju mer de vet, desto mer förstår de att vägen framför dem är farligare än de trott.

Det är ett tungt ansvar, och medan de ser på Vulko inser de att deras resa nu har tagit en ny vändning. Den blå stenen är inte längre bara en bit av magi – det är en av de viktigaste pusselbitarna för framtiden.

Vulko ser på Rim och Beatrice med allvaret i blicken som om han vägt varje ord. Hans beslut är redan taget. Han tar ett fast steg framåt, häver sin röda mantel och knyter den mer ordentligt kring sig innan han vänder sig mot skogsdungen bakom dem.

"Vi har inte mycket tid," säger han. "Marak kommer snart vara på er hälar, och ni kan inte bli fångade här. Vi måste ta er till Jaramald. Han är den enda som kan hjälpa er nu."

Rim och Beatrice byter blickar. De har inte mycket att säga. Beatrice håller den blå stenen gömd under sin mantel, men hennes finger rör sig nervöst över den, som om hon söker något i den kallaste av stenar. Rim nickar, en känsla av allvar sprider sig genom honom. Jaramald, deras sista hopp, är inte längre bara en vis man. Nu känns han som en nödvändighet.

Vulko slår omedelbart av på sitt allvar och ger dem ett kort men fast leende. "Vi tar den säkraste vägen till stugan," säger han. "Så länge vi håller oss i rörelse och undviker större grupper, ska vi hinna dit innan nästa dag."

De sätter igång, inga fler ord behövs. Hästarna är nu lugnare, men energiska, deras steg mäter tidens gång i det stilla skymningsljuset som omger dem. Vulko leder vägen, tyst men effektiv. Han har sina män med sig, en handfull som rör sig med en sådan precision och tystnad att man knappt hör dem. Deras omgivning är stilla, nästan som om hela världen håller andan. Skogarna runt dem verkar hålla kvar hemligheter som de inte vill släppa fram.

De rör sig snabbt, men försiktigt. Vulko ser ständigt på omgivningen, hans sinnen är som spetsade. Det är klart att han har varit i dessa trakter förr, men faran har aldrig varit så nära. Skogsfolket, Maraks allierade, kan dyka upp när som helst. Och de vet att hon har sina egna metoder för att fånga dem.

Så länge de är tysta och rör sig snabbt, har de en chans. Vulko leder dem längs en gammal stig, en väg som inte ens många av de äldre invånarna känner till. Det är en väg som går genom klyftor, över gamla broar och under höga träd som döljer vägen i skugga. I mörkret märker Rim att han känner sig mer och mer förlorad i skogen, och han håller sin blick fast på Vulko för att inte tappa bort sig.

Tiden känns som om den är på väg att rinna ut. När natten verkligen faller över dem, stannar de till vid en liten glänta. Det är nu som skogen omkring dem känns som om den andas. Men i detta lilla ögonblick, medan de vilar på sina hästar, inser de att det snart kommer att bli svårare att hålla sig undan. Det är inte längre bara Maraks skogsfolk de måste oroa sig för.

Rim vänder sig mot Vulko och säger tyst: "Du är säker på att Jaramald kommer kunna hjälpa oss?"

Vulko svarar utan tvekan: "Han är den enda som kan, Rim. Och vi måste hålla oss nära honom. Ju närmare ni kommer den blå stenen, desto mer förståelse kommer ni få för vad som är på spel."

Beatrice håller på sin häst, hennes ögon betraktar Vulko, och ett lugn börjar smyga sig på henne. Det känns som om deras mål nu är något mer än bara överlevnad. Det handlar om att förändra allt – för alla.

Så de fortsätter, och den tysta men effektiva marschen mot Jaramalds stuga är deras enda väg framåt.