Nätter.
Som blött sidentäcke.
I en hög.
På det kalla golvet.
I sängen.
Rubiner. Safirer. Diamanter.
Hennes nakna fötter.
Tassar försiktigt.
För att inte väcka.
Konung av otrohet.
Han ligger där.
Tillsammans med sina ädelstenar.
Medan hennes steg knappt vidrör golvet.
Hon går fram till fönstret.
Vickar på persiennerna.
Hade det varit morgon hade ljuset väckt honom.
Det aset.
Istället plockar hon upp det blöta sidentäcket.
Hon går till hans sida av sängen.
Låter det falla som ett tyngdtäcke över hans nakna kropp.
Känslan.
Att vara en främling i sin egna kropp existerar inte längre.
Nu är det hennes tur att leva.
Ingen och ingenting kan få henne att tro annat.
Hon tittar på konung av otrohet.
Som den främling han egentligen är.
Hon borstar bort rubinerna, safirerna och diamanterna som om det var irriterande smulor.
Sedan gick hon ut från glasburen för att aldrig, aldrig mer återvända.