I byn går allt så förtjust och väl,
ett bröllop hålls där med dans och spel;
Folk bliver fulla av vin och mjöd
men tärnan ser ut som välklädd död.

Ja, hon är död för sin hjärtans kär
ty han är ej liksom tärnan här,
i hörnet står han med sorgen sin,
och spelar lyckligt sin violin.

Han spelar fram tills sitt hår blir grått,
tills dess att strängarna sönder gått,
på violinen, med sorg och fasa,
på hjärtat trycker han, det som krossas.

Det är så tungt, katastrofalt tungt,
att dö då hjärtat alltjämt är ungt!
Jag kan ej längre det här se på!
Jag känner det genom skallen gå.

Se, männen honom har i sin famn.
Men varför kallar ni mig vid namn?
Bevara människans vett och sans!
Jag är en utarmad speleman.



I Landsbyen gaaer det saa lystigt til,
Der holdes et Bryllup med Dands og Spil;
Der drikkes Skaaler i Viin og Mjød,
Men Bruden ligner en pyntet Død.

Ja død hun er for sin Hjertenskjær,
Thi han er ikke som Brudgom her,
I Krogen han staaer med Sorgen sin,
Og spiller saa lystig paa Violin.

Han spiller til Lokkerne blive ham graae,
Han spiller saa Strængene briste maae,
Til Violinen, med Sorg og Gru,
Han trykker mod Hjertet reent itu.

Det er saa tungt, saa knusende tungt,
At døe mens Hjertet endnu er ungt!
Jeg mægter ei længer at see derpaa!
Jeg føler det gjennem mit Hoved gaae.
 
See, Mændene holde ham fast i Favn
Men hvorfor nævne I mig ved Navn?
Vor Herre bevare Enhvers Forstand!
Jeg selv er en fattig Spillemand.



(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)