”Hej, vännen. Läget?”

”Upp och ner. Är i ett skov. Kan inte varva ner. Hur har du det då?”

”Glad nu. Jobb på gång.”

”Vad kul! Vad är det för jobb?”

”Inte precis nåt glamoröst. Second hand. Hänga upp kläder, sortera prylar och lite annat. Men det får jag stå ut med. Får i alla fall lite pengar. Du då?”

”Sjukskriven, fast jag är frisk, men sjuk, äh, du fattar.”

”Nä, inte riktigt.”

”Dom kan inte ha mig som en jävla ekorre som far omkring överallt. Trots medicin, lugnande säger läkaren. Inte på mej i alla fall. Skulle väl behöva en drös valium för att varva ner. Jävla mediciner, de hjälper inte ett jävla skit. Ju mer dom ger mig, ju mindre verkar dom.”

”Jo, jag minns hur du hade det. Ekorre var en bra liknelse.”

----------

”Hej. Hur går det med jobbet?”

”Ganska tradigt. Men nu har jag och en kille fått ha hand om elektronik som kommer in, datorer, förstärkare, grammofoner(!) och lite annat jox. Vi ska prova om dom funkar. Den andra killen smusslar undan en del till sig själv. Lägger dom i traslådan. Hans arbete är att skicka iväg sånt som inte funkar. Ok, jag tänker att det är hans bizniz. Själv då?”

”Nu har läkarna kommit på att jag ska trappa ner på alla piller, sluta helt ett tag, för att se hur jag är när jag är normal, som dom säger. Normal! Jag har fan inte varit normal på dom sista tjugo åren. Jag är rädd för mej normal, skiträdd. Vem är jag? Mår sämre än nånsin. Får kämpa varje dag för att inte ta livet av mej typ.”

”Allvar?”

”Kanske inte riktigt. Men nästan allt skit dyker upp. Går hos psykolog. Helt jävla värdelöst. Han bara sitter och nickar och hummar. Ger mer och skriva med en normal mäniska. Som dej.

----------

”Hej, vännen. Det var ett tag sen vi hördes. Hur har det gått?”

” Jo, inte som jag trodde. Jag mötte mig själv. Var det den som var jag? Jag kände både mamma och pappa i mig, och jag var nånstans i mitten. Jag blev som tre istället för en. Jättekonstigt. Läskigt. Jag dök ner i världens depp. Psykakuten. De föreslog behandling med nån typ magnetchock i pallet. Okej, jag testar väl.”

----------

” Läget?”

”På topp! Jag har fått nya uppgifter, på lagret, registrera inkomna prylar. Lite mer i lön. Och, det är en tjej där. Fått lite vibbar. Vi fikar varje dag, pratar. Hon tänker lite ovanligt. Jag tror att hon är den enda som kan utgå från galaxer och hamna i en slutsats om kanelbullar.”

”Ha, ha, lite som du då. Fattar att du fått vibbar.”

”Hur har det gått för dig, med magnetbehandlingen?”

”Det funkade ett tag. Kände mig normal, typ. Men det går fram och tillbaks. Just nu känner jag mig hyfsad. ”

----------

”Varför hör du inte av dig? Jag blir orolig.”

”Tufft nu. Jag är inne i en en djup depression. Har tänkt på att jag inte vill vara med längre. Jag är ingen. Får piller igen. Ska göra en ny utredning. De har tydligen kommit fram till att jag nog inte är bipolär. Efter alla år!”

”Nej! Du är inte ingen. Jag blev så ledsen och orolig när du skrev att du fick kämpa varje dag för att inte ta livet av dig. Faktiskt, jag grät. Du har människor runt dig som stöttar dig, din familj, dina vänner, jag. Du är inte ensam!

© Bo Flodin