människorna är min fågel
de flyger i svärmar under min hud
de kraxar under min hud
de kraxar under min hud
jag matar dem med mina ögon
mina ögon är frön
mina ögon är glipor
mina ögon är öppningar i mitt ansikte
mina ögon är öppningar mot en annan fågel
jag matar dem
jag matar dem
jag matar dem
och de slår med vingarna mot mitt hjärta
mitt hjärta är ett fönster
mitt hjärta är en bur
mitt hjärta är ett fönster mot havet
ett hav där inga båtar längre rör sig
de slåss om skärvorna i mitt bröst
de slåss om ljuset
de slåss om det lilla ljus som är kvar
och när jag andas
andas de
och när jag blundar
sätter de sig i mitt hår
och de viskar:
vi var aldrig dina
vi var aldrig fåglar
vi var människor