Regnet slår emot det hårda plåttaket.
Där ute är det mörkt.
Blött.
Kallt.

Vilka kontraster man kan se om man reflekterar –
här inne är det varmt,
skönt,
lugnt.
Ensamt.

Röken ifrån den varma chokladen i min hand
stiger uppåt.
Filten runt mina nakna axlar
berör min hud
på ett sensuellt sätt.

Det dunkla ljuset
från lampan i hörnet –
där, precis bredvid soffan.
Det perfekta ljuset,
den perfekta miljön
för att avnjuta – det heligaste:
stillheten.

En lugn stund
som bär timmar under sig,
i en harmoni som ej går att beskriva.

Och på bordet framför mig…
ligger boken
jag snurrat mig in i.

En perfekt blandning
av romans och brutalitet.
En äkthet
som så få verkligen kan uppnå.
Ingen kan skriva som han…
tänkte jag,
och höjde min kopp.

Det hade varit en hektisk vecka –
möten, stress.
Människor som ska pratas med,
ett yttre liv som ska balanseras.

Men när man får chansen,
då tar man den
utan att tveka.

Här.
I min egen lilla värld
av den perfekta mystiken.
Den värld jag så vackert skapat.

Alla mina sinnen är öppna.
De processar omgivningen.
Minsta obalans i rytmen,
minsta brist i mönstret.

Och den märker det…

Sakta ställer jag mitt glas
på underlägget.
Vill inte skapa synliga fläckar.
Tar ett stadigt grepp om boken,
och faller tillbaka
ner i den varma, mjuka fåtöljen
som jag ärvde av farmor.
Den luktar till och med som henne.

Ögon öppnas med ett ryck.
Boken ligger i min famn.
Ett ljud –
ett litet klickande ljud hade hörts.

Mitt undermedvetna
reagerade direkt.
Letade mönster.
Kopplingar.

Vad kunde det vara?
Kunde det vara kylskåpet?
Kanske bara golvet som knarrade?

Men mitt undermedvetna tolkade.
Riktade.
Mina tankar mot dörren.

Dörren som delade min värld
med den andra.
Dörren som höll mig trygg,
här i min hemlighet.

Och när tankarna snabbt började vandra,
när saker lades ihop
ur tomma luften –
då började paniken.
Rädslan.
Byggas inom mig.

Jag försökte bortförklara.
Försökte hitta svar
som kunde förklara…

Men –

sanningen var något helt annat.