Hur ska man som barn kunna försvara sig mot de vuxnas förnekelse, en mur av tystnad och arrogant likgiltighet? Psyksjukdomens klara och svarta symptom redan i 11-årsåldern med omgivningens ignoranta och galna positivism och positivism. Vad ska man ta sig till? Jo man förtränger och intalar sig att allt är normalt och OK, en sjuk strategi med förödande framtida konsekvenser, den psykotiska mardrömmens fullskaliga terror och tortyr. Mamma och de vuxna mår så bra och man spelar med i en roll som faktiskt känns positiv och meningsfull med psyksjukdomen som jobbar för att ta över hjärna, psyke och själ. På med det falska leendet, det spelade välmåendet så blir alla nöjda, glada, och stolta över en så fin pojke.
På psykakuten tio år senare så är man något otroligt gränspsykotisk som senare blommar
ut i en obeskrivlig psykos skräck och fasa surrealism som ska hålla på ett år av evighet.
Pappa som står i dörren till sovrummet kvällen unnan ens elfte födelsedag och betraktar en en stund för att sen gå ned till sitt rum i radhuset och stoppar i sig så mycket tabletter så att han naturligtvis dör. Mamma som kommer hem från jobbet på morgonen och det är ens födelsedag med kalas och presenter! Man är så där jublande glad som bara ett barn kan
och det är en sprakande och sprudlande försommardag när man går till skolan.
Den svarta polarnatten i scenförändringen
när man får reda på pappas suicid. Fåglarna som i ett bisarrt töcken slutar att sjunga och faller döda till marken. Djävulen som besatt hånskrattar åt situationen. Psykosen tio år senare, att bli överkörd av livet, krossad och pulveriserad. Att som ingen och ingenting hopplöst försöka föra en dialog och förklara sitt tillstånd, sin situation. Varje minut som är en fullständigt grotesk och outhärdlig katastrof. Människornas skräck blir till ens skenande ångest. I ett år höll det på. Men i en utpräglad förträngningsfamilj så glömmer man mardrömmar av det slaget. Tretton år tidigare, jag sitter på mitt rum åtta år gammal och bygger lego. ABBA på skivspelaren och livet är så där underbart skönt. Man har tillsammans med bäste ompisen Per bytt frimärken och tidigare på dagen tände man eld på socker och salpeter inne i skogen och rökutvecklingen var extrem så man sprang hem för att undvika polisen och brandkåren. Man lägger sig i sängen och läser Tintin tills mamma säger att det är mat, köttbullar med hemmagjord lingonsylt. Livet känns tryggt och inget ont kan hända. Pappa och jag spelar Chicago och sen börjar Någonstans i Sverige med Janne Loffe Carlsson på TV. Det är så här livet ska vara. Man kan inte tänka sig att tillvaron skulle kunna vara på ett annat sätt. Greve Dracula ligger under ens säng när man ska sova men det är en smäll man får ta. Snälla mamma
som stoppar om en och imorgon är det en
ny underbar dag. Vi ska leka cowboys och indianer i Varbergaskogen!