“pappa kan du stanna”
Du viskar det när du känner att
jag försöker resa mig, det är ett kök
därnere som behöver städas
något mail som behöver besvaras
en rygg - min - som behöver sträckas
Jag stannar en stund, tills du somnat om
Din arm över mitt bröst, jag reser mig

Lite tidigare, “Pappa. Du. Där.” Befallning.
Du pekar på kudden bredvid, lägger dig själv
och kniper ihop ögonen i väntan på att jag ska
lägga mig bredvid och krama om dig och
hur kan jag inte göra det allt annat får vänta,
en minut kanske, du somnar nästan direkt.

Din lilla hand fångar mitt lillfinger
fem fingrar som sluter om ett.
Två stora ögon som ser på mina.
Du ser ner på min mun och när du
ser -aha gubben där, han ler - så ler
du tillbaka hundra gånger mer
än vad någon över tio någonsin lett
och jag kan inte röra mig ur fläcken

“Är ni.. Du, ni stannar ikväll eller?”
Inbillning kanske, hundra år senare
Jag frågar och du, skrattar “Vill du det?”
och jag försöker komma på något sätt
att skämta bort det men sen tänker jag
- varför - så jag nickar och som tiotusen
gånger förr tar jag din hand. Din hand
är större än min, jag tänker mycket om det,
säger inget, men du gör det “Ja, klart vi kan
stanna en natt till” och du ler och som svar
ler jag tillbaka, som ingen över tio lett tidigare