Jag ser spår av annorlunda hos dig
Alla barn går vänster, du strosar, höger
De pratar högt och skränigt, du är tyst,
observerar, ler STORT när nån tittar åt
ditt håll. Hoppfull men blir ledsen sen när
alla går vidare till nästa lek eller ett annat
rum och du sitter kvar, leendes mot ingen.

Jag vill förklara för dig att det är så,
de vill inte illa, de förstår dig bara inte.
Det är inte svårt heller, kanske handlar
om några hundra koder, ett gäng små
beteendeförändringar, och sen är du där,
kanske inte med dom, men bland dom
Jag vill förklara det för dig, men du är tyst.

Andra barn har det redan, jag ser att du ser
det och jag fattar att du undrar. Jag vill
säga, de är födda så, någon gen som
såna som vi inte har, gälar kanske, sånt
som gör att de kan andas under vatten,
som gör att när de landar i en pöl så är
de fisken, hajen, valen, och vi, vi är olja.

Olja som skimrar i metall och regnbåge
i guld och silver, som glittrar på ytan men
som är så väldigt svår att blanda, som
behöver stillheten för att kunna nå fram.
De rör sig fritt, vi ligger här ovanför och
vinkar till dom när de ser upp. De kommer
bli dina bästa vänner, jag vill säga det till dig

Ge det tusen veckor, du är redan en bit
på väg, tusen veckor är ingenting och
sen kommer alla vilja vara olja, alla kommer
prata om att de var bredvid när du såg dom
mitt i, strunta i dom, ligg kvar där du är
himlen ovanför och valar under, lär dig
njuta där du är så kommer allt bli bra.

Jag vill säga det, men jag är tyst för jag
fattar, du behöver inte lära dig någonting
alls just nu, ingenting av vad du måste bli,
måste göra, måste ändra. Du behöver bara
någon som är här och nu. Någon som förstår.
Det är min enda uppgift, tänker jag när
jag håller om dig, och ler, när du ler.