På vägen via en av gatorna hamnade de i tjafs med en grupp chilenska och arabiska invandrarkids från förorten, som stod vid en av husväggarna. Erixon, en av Eriks mindre bemedlade vänner, hade gått fram till invandrakillarna och norpat hans cigg framför ansiktet på honom. Vilket resulterade i att killen knuffade till Erixon.
“Vilka tror ni egentligen att ni är? Det ska jag tala om för er. Ni är ett stort gäng invandrabögar. Så gå hem och rövknulla varandra riktigt ordentligt”, skrek Erik då som svar, ursinnig över att överhuvudtaget behöva bemöta personer som han såg som mindre värda.
“Jaha och?” svarade en av dem i gänget som hade namnet José. “Vi knullar varandra hur mycket vi vill. Och vad ska du göra åt saken?”
Erik tittade osmakligt på honom och vännerna som stod bredvid honom verkade avvaktande. José fortsatte: “Men det är faktiskt vi som är kungar! Vi äger den här staden! Det ska ni veta era bönder.”
Något ryckte till riktigt i Erik och innan någon hann få tag på honom hade han rusat fram till den unga grabben och tagit ett stryptag och tryckt upp honom mot väggen. Erixon och Velander som annars brukade vara snabba hade bara handfallet tittat på medan allting skedde. Erik kunde höra hur José kippade efter andan och hade svårt att överhuvudtaget få luft.
“Jasså. Nudå! Nu är du inte så jävla tuff längre!”, sa Erik hånfullt medan han tittade på personen han hade framför sig. Det var egentligen bara en pojke. Han kunde höra ett frätande gurglande läte som kom ut från munnen.
Alla runtomkring honom stod som paralyserade. Utan att veta vad de egentligen skulle göra. “Men släpp honom nu… Innan något händer som du får ångra längre fram”, han hörde Velanders stämma i bakgrunden. Det låg som ett filter mellan honom och det som sades, som att allt ljud var långt borta och bara långsamt nådde fram. Tillslut hörde Erik sig själv sucka, han ryckte tag i Josés krage och vände på honom och kastade ut honom mot vägen. José hamnade på rygg på gatan; han låg där som en replika av greve dracula. En slagen soldat. Nästan utan att kunna röra sig.
“Ja du lär väl lära dig en läxa av det här, pojkspoling”, sa Erik eftertänksamt. Han nästan morrade fram orden. “Så att det inte händer något illavarslande i framtiden. Jag tänker bara på din egen säkerhet.” Så gick han fram till pojken och spottade honom i ansiktet och José fick loskan mellan ögonen.
Erik och hans gäng försvann snabbt därifrån. Som att de så fort ville avlägsna sig från händelsen som möjligt.
“Det är ju bra om det inte händer igen. Sånt där. Om du fattar vad jag menar…” Velander hade gått fram till honom på långsidan i ett försök att komma med ett tänkvärt råd.
“Helt ärligt. Den gången jag vill ha hjälp om hur jag bör agera säger jag till. Min prio har aldrig varit att vara schysst mot buset…”
“Fast det är väl ändå dumt att hamna i onödigt trubbel. Lite som det som höll på att hända just nu”, Velander tecknade med handen bakom dem. “Det handlar egentligen inte så mycket om att vara schysst mot andra som att tänka på sig själv…
“Ähh, jävla massa snack… det är vad jag tycker att det låter som…”
Velander tittade uppfordrande på honom: “Jag säger det bara i all välmening. För att jag är din vän.”
Tillslut gav Erik ifrån sig ett hånfullt skratt: “Nu håller det här på att bli löjligt. Vad tror du på allvar skulle kunna hända mig. Det var ju bara ett stroppigt invandrargäng, dom förtjänade verkligen att få sig en åthutning. Det är synd att jag inte gav dem mer än vad jag gjorde. Stryk alltså.” Han tittade med en nervig blick på Velander: “Det borde du förstå om någon.”
“Vad ska det betyda?”
“Jag vet inte. Vad tycker du det borde betyda?”
Velander mötte hans blick och tittade allvarligt tillbaka. “Nej jag fattar väl inte riktigt det. Om jag ska vara ärlig.”
“Nej det är väl mycket du inte förstår. Men jag är van”, Erik gav Velander en vänskaplig klapp på axeln.
Det fortsatte gå vidare och medan de passerade en bro så försvann en stor del av gänget och när Erik gått förbi var han plötsligt helt ensam. Vännerna var på en och samma gång försvunna.
“Vafan har ni tagit vägen?” sa han högt för sig själv och plötsligt märkte han av berusningen som gick genom hans ådror och känslan av hjälplöshet. Framför sig såg han inte en enda person som han kände.
Några minuter senare befann han sig utanför centralstationen i Stockholm. Byggnaden lyste upp likt en moské eller ett mansion mitt ute i ingenstans. Det var som ett majestätiskt slott. Erik vandrade in i byggnaden för att invänta tåget tillbaka till Köping. När han tittade på tavlan där alla tågtider stod uppstaplade märkte han att sista tåget redan hade gått. “Fan också”, tänkte han för sig själv. Han började irriterat gå runt på centralhallen utan att ha någon tydlig riktning: vad skulle han göra nu? Skulle han vänta ända fram till sex på morgonen och sova på en bänk eller skulle han ta in på hotell eller skulle han fara runt med nattbuss eller tunnelbana fram till dess? Inget alternativ lät särskilt lockande och han kunde inte riktigt bestämma sig. Istället började han vandra uppför trappan till övervåningen på centralstationen och snart befann han sig ute på gatan igen och vandrade på Klarabergsgatan i riktning mot Åhléns. Sedan stod han ovanför Sergels Torg och tittade ner på människorna som skugglikt befolkade plattan. Som vålnader.
När han stod där och stirrade så såg han ett välbekant ansikte några meter ifrån. Det var José, den ettriga invandrarkillen han hade kastat ner på backen och spottat på… Efter att ha tittat på honom under en stund så märkte han att José mötte hans blick och de stirrade på varandra under en längre stund. Var de fortfarande fiender eller kunde de lägga ner stridsyxan? Det var nästan som att de skulle gå ännu en boxningsmatch mot varandra. Vilka verktyg var tillåtna; var det hammaren, kniven eller knytnävarna? Tillslut bestämde sig Erik för att det var värt att försöka med en mer vänskaplig framtoning och gick långsamt fram mot José.
“Hej, känner du igen mig? Vi möttes för inte så länge sen.”
Inget svar.
”Vi var väl i luven på varandra, kan man säga… Och jag betedde mig onödigt klumpigt skulle man kunna säga.” Erik kliade sig i nacken och tittade osäkert på pojkmannen framför sig. Pojkmannen som tittade sammanbitet och fientligt tillbaka. ”Jag får väl be om ursäkt då, helt enkelt. Det var inte meningen att bete mig som ett arsle...”
José backade några meter och fortsatte titta allvarligt på honom. Så kom ett litet flin på hans läppar. Nästan helt avväpnande.
”Jag ber om ursäkt” hörde Erik sig själv säga igen, som ett eko av sin egen röst som gick på repeat. Ansiktet framför honom kändes något mänskligare.

De satt på Burger King under fontänen och åt varsin Whopper-burgare. Erik hade bestämt sig för att bjuda José i ett försök att mäkla fred. Han var osäker på om det fortfarande var vänner eller fiender, men tyckte att det här var det utmärkta sättet att närma sig honom. “Och var bor du då?” frågade Erik José mellan tuggorna.
“I förorten…”
”Det har jag nog hört förut. Men vad innebär förorten?”
”Norsborg. Om du vet var det ligger?”
”Okej där...” svarade Erik osäkert som han hade svårt att placera området, men samtidigt kände sig tvingad att kläcka ur sig någonting. Han kliade sig i nacken igen precis som han hade gjort innan. Det hade utvecklats till ett tics. ”Röda linjen. Eller hur?”
”Ja. Du verkar ha koll”
”Högst marginell...”
”Tillräckligt skulle jag säga.”
”Men jag har inte varit så långt ute där i vart fall.”
José gav till ett högt skratt. Som ett sätt att markera hur världsvan han var. ”Vart kommer du ifrån då?”
”Köping”, svarade Erik kort. ”Jag och grabbarna var på väg tillbaka när vi stötte på er. Och sen försvann dom och jag missade tåget hem till på köpet.”
”Karma”, svarade José snabbt. Ett litet grin avtecknade sig mellan de sista tuggorna.
”Ja jo kanske…”
José nickade lite förstrött som att han tappat intresse i samtalet och tittade istället ut genom fönstret; där alla vålnader gick fram och tillbaka över den schackrutiga betongen som utgjorde knutpunkten för droghandeln och protestmarscherna i Stockholm.
”Men vad gör du om dagarna då? Annars alltså?”
”Jobbar på fabrik. Volvo. I Köping.” Erik såg ingen mening med att ljuga om sin karriär.
”Oj det var värst”, sa José utan tillstymmelse till ironi.
”Det är väl ett jobb.”
”Det förstår jag.”
”Själv då? Går du i skolan fortfarande?”
”Nja…Det var väl aldrig min grej. Jag pallade inte med läxorna. Men nu gör jag lite av varje istället. Hjälper till här och där.”
Erik hummade lätt utan att säga något. Han visste inte riktigt vad han gjorde med en artonåring på Burger King i centrala Stockholm. Han började lite stressat rafsa ihop matresterna på den röda matbrickan han hade framför sig. “Men du jag tror att jag ska gå faktiskt.” Han reste sig från bordet när José plötsligt tog tag om hans arm och kramade till. “Nej stanna… gå inte.” Det gick en vibrering ner till hjärttrakten. Erik fick en känsla att det var något särskilt med Josés önskan och när han tittade in i de öppna mörka ögonen så hade han svårt att värja sig. En stark känsla av begär sköljde över honom.

Allting gick väldigt fort, inte långt därefter så gick de från snabbmatskedjan och tog första bästa röda tunnelbana iväg mot Norsborg. “Det är ingen hemma. Så det är lugnt”, sa Jose kort och ursäktande när de upptagit en fyrsits i en av vagnarna. De tittade på varandra under resan men sa ingenting, spanade bara in varandra under tystnad. Observerade varandras rörelser och mimiker.
Erik spenderade natten hos den unge mannen, och när natten övergick till morgon uppgav han en genomskinlig ursäkt. Sa att han var tvungen att åka tillbaka för jobbet. Vid Centralen öppnade han sin mobil och såg flera missade samtal och sms av både Velander, Erixon och några av de andra från hans gamla gäng. Nu när han stod där för sig själv kände han rodnaden uppta hans ansikte. Han hade aldrig varit med en man på det sättet…

Erik stod vid bandet på Volvo som han gjort många gånger tidigare. Jobbet som vid det här laget kändes olidligt monotont. Han tryckte in muttrar varje gång en ny kaross kom till linen. Plötsligt stod Velander vid hans sida:
“Vart tog du vägen i helgen? Vi försökte få tag i dig. Det var som att du gått upp i luften.”
“Ja jag kom bort mig lite…Och så missade jag sista tåget hem. Fick sova på en bänk.” Det sista sa han och svalde hårt, han var inte den som var bekväm med att ljuga.
“Spännande. Så det kan gå när man är på väg att spåra.”
“Käften! Jag var inte mycket fullare än du.”
“Vad du vill… men det kommer fler utekvällar.”
“Det gör det säkert.”

José hade skickat dussintalet sms och ringt sedan han gett sig av. Att behöva ta upp kontakten med personen han så hastigt hade mött kändes bara obekvämt. Istället klickade han bara bort samtalen och skickade sms:n till skräpkorgen.
När han låg ihopkurad i sin soffa efter ännu ett arbetspass tänkte han att han ändå skulle försöka ta kontakt. Men han orkade inte och det blev aldrig av.
Dagarna gick, och veckorna likaså och tillslut även månaderna. Kontakten hade helt uteblivit. På lediga stunder kunde han fantisera hur en framtid med José skulle se ut. Han var själv på väg in i den beryktade medelåldern och hade svårt att se framför sig hur de skulle kunna ha en vardag ihop. Annat än i sängkammaren. Men kanske skulle de ha ett jättestort utbyte av varandra; gå på konstmuseum, titta på dåliga actionkomedier eller fara upp till Norrland för att fjällvandra. Det var fantasier som Erik bara vagt bekantade sig med; men som han inte riktigt torde göra något av på riktigt.

Några månader senare befann sig Erik återigen i Stockholm. Denna gång för att hälsa på en gammal gymnasiekompis som flyttat till huvudstaden för att göra karriär inom bankväsendet. Han bodde i en förort på gröna linjen; och efter att de båda hängt en hel dag, tackade Erik tillslut för sig och begav sig in mot centralen för att ta tåget tillbaka.
När Erik kom fram på perrongen vid T-centralen och var på väg att kliva av såg han José stå mitt på plattformen, bara några meter ifrån. Han hade på sig hörlur och tittade frånvarande ner i marken. Plötsligt lyfte han blicken och deras ögon möttes. Vad skulle Velander och grabbarna tänka om dom såg honom? Just nu brydde han sig inte ett skit…