Timmarna flög

likt minuter

som

varade i evighet.

Hjärtat lyder  

samma relativitetsteori

som tid och rum.

Här och nu.

Där och då.

Alltid. Aldrig.

Kvantmekanisk närvaro

och superposition.

Gravitationen

krökte tiden och rummet.

Följde maktlös. Föll.

För dig. Mot dig.

Om och om igen.

Ingen återvändo 

efter händelsehorisonten.

I bunden rotation.

Min ljusaste sida

vänd mot dig

in i evigheten.

Ohjälpligt tvinnad

med

instant connection.

Gravitationsvågorna

genom

min verklighet.

(Jag borde ju veta.

Man kan inte streta

emot det oändligt 

singulariteta).