Det förflutna...
En hemsökelse jag aldrig trodde fanns
som kastades rakt i mitt ansikte –
likt en käftsmäll
av renaste dynamiten
en söndagskväll.

Bokstavligt –
men bildligt talat
skapas en paradox av ord
som skapar fundering.

När jag gick upp till vinden
bar en känsla mig hela vägen.
Den syntes ej.
Kändes ej.
Men existerade –
som ett eko ifrån mitt undermedvetna.

Stegen gick uppför stegen
till mörkaste delen av mitt inre –
nej,
mörkaste delen av husets hjärna.

Dit jag sällan gick.
Men ibland gjorde.
Dit jag samlade det som varit
och det som komma skall.

För att återuppväcka känslor
som försvunnit,
eller känslor jag ej
fått leva ut än.

Och ibland vet jag inte
vad som är sant.

Men hjärtat signalerar till hjärnan,
och impulser
blir till stilla rörelser.

En låda fångar min uppmärksamhet.
En låda långt in,
där dammet ligger
som ett tjockt lager.

"Tiden du inte minns – VARNING 'Egen Risk'"

Symboler som ej går att tyda.
Ord som är formulerade för att trotsas.

Mitt sinne visste:
Detta var något
som behövde genomskådas.

Lådan var lätt.
Onödigt stor.
Men inte tom.
Inte tom –
men nästan.

I lådan låg ett band.
Ett gammalt kassetband –
men det kändes
som att det vore nytt.

I kontrast med lådans slitna yta
visade bandet tecken
på ungdomens glada dagar.

Nyfiket plockade jag upp bandet.
Det kändes…
som en rysning i kroppen
av en känsla
utan tapperhet.

Tankarna rullade,
ekade,
skreks ut –
men allt som hördes
var dova andetag
i dammets virvel.

Och blott en sekund
av nyfikenhet
men utan beslut –
så slog det mig:

Att livet
faktiskt var mer
än bara ett kassettband.