I ett svävande tillstånd
flyter jag fram
över asfaltens kalla yta.

Det känns som att livet går på repeat –
att jag aldrig riktigt kommer fram.

Det börjar bli ensamt.
Känslosamt.
Jag saknar mina föräldrar.
Mitt liv.
Mitt allt.

Men tiden
tycks inte stå stilla
även här,
i universums spricka –
dit andarna hamnar
när livet runnit ned i sanden.

Varför känns det
som att allt jag gör
är till intet?
Varför vill jag bara leva –
men aldrig på riktigt?

Och varför
liknar det där trädet
ett träd jag passerat
hundra gånger nu?

Livet känns som en loop
där jag ständigt
är den som reflekterar
över livet efter livet.

Men jag känner ändå
en känsla
av att hjärtat fortfarande slår –
att något står ouppklarat
vid horisonten
och hägrar.

Träd.
Massa träd.
Men ett sticker ut.

Ett kommer som på repris.
Men jag reflekterar aldrig över varför.
Kanske är det mitt undermedvetna
som försöker tränga sig fram.

Kanske är det något jag missat
men vet är sant.

Av en ren impuls
vandrar jag bort
emot trädets fot.

Ett stort och vackert träd –
nästan majestätiskt,
med sin stora gröna krona
och löv likt barn.

Ögon fastnar vid ett märke i barken.

Likt en bild
som etsats,
ristats in
i trädets djupare lager.

Det som först fångar ögat
är detaljer av rött –
likt blod
ifrån något som dött.

Jag beaktar trädet nu
från avstånd.

Och jag lägger märke
till konturer.
Konturerna av ett ansikte.
Av en människa…

En rysning av obehag slår mig –
likt ett blixtnedslag.

Och i ren rädsla,
lättnad,
klarhet –
minns jag
hur mitt liv passerade revy.

Hur jag missade vägen –
och blev ett
med världen.