Det var vår, flickan fyllde sjutton år,

och på efternatten togs hon med,

i drömmen, till en vidsträckt strand

där matadorer satte hennes kropp

i brand, med näsborrar vidgade

i erfaren triumf.

Med bestämdhet och pregnans,

och en välanpassad kryddning

sträng och sinnlig dominans,

visade de vägen till en njutning

som hon inte riktigt

vetat fanns.

Om morgonen så frågar hennes mor,

"hur är det fatt, du tycks ha mognat tio år

över en natt, hände någonting igår,

någonting som jag bör veta?"

Men flickan, hon som nu är kvinna,

bara ler, tar tacksamt mot de gåvor

modern henne ger, går sedan fram

till fönstret, öppnar det mot våren,

rätar stolt uppå sin unga, starka rygg,

och viskar, "Livet, nu med klara ögon

jag dig ser."