Vissa minnen blir till ett uppfällt paraply innuti ens kropp

Till en kula som expanderar ut i köttet när den tagit stopp

Kommer paraplyet någon gång att kunna fällas ned?

Kommer kulan någonsin att implodera den med?

Går vissa saker någonsin att glömma

eller bär vi dem inom oss som glödheta ord trots att de med tiden blir allt mer stumma?

Går det någonsin att att komma över det som var?

Utan att förlora sig själv och den människa som ändå är kvar?