Kroppen har vuxit ur
alla dessa giriga samlingar;
är urvuxen dessa förmätna självgodheter,
självskådande narcissismer:
böcker, fonogram, korrespondenser, anteckningar
- och mina autoimmunt digitaliserade röstlängder,
bara delvis metaboliserade, styckevis tillgodogjorda,
sällsynt nyttiggjorda,
dessa mannålderns bottenlösa slukhål,
dessa kulturartefaktslustar
tynande omkring min avtagande självsvåldighet
till eftervärldens godtycke
och det stora helas ointresse,
drypande av mig
i tidens grundliga rengöring
av nakenhet & tvekan,
i kroppens rituella tvagning
i tidlöshetens svalkande dop,
lämnande en sanningsenlig ödslighet
och ett tomt schackrande
med återståendets stillsamma förlopp,
i morgonångest beslöjat,
i sena eftermiddagar etsat,
personnummer uppflammat och bortblåst
i vindriktningens lekfulla korpdanser,
kvarlåtenskapen kringströdd