Här såg sjön ut att vara täckt av isflak. Så var det naturligtvis inte. Saltflak! En bisarr syn. Folk simmade i sörjan. Obegripligt. Aldrig att han skulle gå ner i det där syrabadet. Han ställde sig vid vattenbrynet och upptäckte att hela sjöbottnen var ett stenhårt och vasst saltlager. Han återvände genast till solstolen.

Plötsligt dök Elda och Eva upp från ingenstans. Insmorda i svart lera! De såg helt groteska ut. Ställde sig och liksom poserade framför resten av gruppen. David slet fram mobilen.

-Ha, ha, jag måste få ta en bild av er!

-Nej, nej, det får du inte! Absolut inte! Man vet aldrig var såna bilder hamnar!

Elda var mycket bestämd. 

David kände sig avsnoppad och undrade vad det gick åt henne. Hon uppträdde ju rent fientligt!

Bara någon minut senare bad Anders att få ta samma bild. Det gick bra. Elda ställde leende upp sig. Villigt och glatt poserade hon framför hans kamera. 

David fattade ingenting. Han hade känt på sig, redan första kvällen, att något helt oväntat låg i luften. Det hade funnits en oförklarlig spänning mellan dem från första början på Israelisk mark. Men det här? Det hade han ändå inte väntat sig.  Alla måste ha sett vad som hänt. Helt obegripligt. Han kunde lika gärna ha fått en ursinnig pungspark. Inför publik! Tillplattad och avsiktligt bortgjord inför alla. Varför? De var ju vänner. Vänner! Han hade involverat sig djupt i Eldas liv. De hade haft mejl-kontakt. De hade korresponderat, som vänner, trots att han inte längre hade det formella ansvaret för projektets operativa verksamhet. Hon hade alltid kallat honom ”dear brother” och ”dear friend” och försäkrat honom hur ”precious” han var. Han och hans fru hade själva sett till att hon kunde komma med på den här resan. De betalade vartenda öre. Stod för allt. Omkring femton tusen kronor hade det kostat dem. Och nu behandlade hon honom som ett avskum. Inför alla de andra. Anders, som hon aldrig tidigare träffat, fick ta bilden. Otroligt! Varför bar hon sig åt så här? David kände sig ytterligt kränkt och ledsen. Förödmjukad och sårad teg han. Konfronterade henne inte. Tog det bara och försökte grubblande finna en rimlig förklaring.

Alla dessa platser. Ingen kunde gå ed på att någon av dem var den ursprungliga, den bibliskt genuina. Det fanns flera Golgata. Och flera gravar där man påstod att Jesus blivit begraven. Vid Gordons Golgata fanns en klippa som såg ut som ett kranium. Med lite fantasi. Huvudskalleplatsen? Att det låg en busshållplats alldeles nedanför klippan, förtog en hel del av känslan. David tog ändå några bilder med sin mobilkamera. Spelade det någon roll förresten? Vilken som var den ursprungliga platsen för alla de händelser som Bibeln beskriver i Evangelierna? Guiden berättade om besökare som plockade med sig småsten från platserna. Jesus kunde ju ha vidrört dem med sin fot. Fanatiska pilgrimer försökte hacka loss bitar från huvudskalleklippan eller den förmodade gravplatsen. David var helt oberörd. Intressant? Absolut. Mycket intressant information av pålästa guider. David älskade de här vandringarna och bibelläsningen. Men någon reliksamlare eller stenjägare var han då rakt inte. 

Det var dagen efter Döda Havet. Hela gruppen trängdes i en trång grotta långt under marknivå. Här skulle Kaifas´ palats ha legat. I den här hålan hade Jesus hållits fången före sin korsfästelse. Eller i någon av de andra hålorna. Han hade sänkts ner hit med rep. Lämnad ensam i det fuktiga mörkret. Eva tog fram sin Bibel och läste från Psalm 88.

”Herre min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig. Låt min bön komma inför ditt ansikte, vänd ditt öra till mitt rop! Ty min själ är mättad med lidanden, mitt liv har kommit nära dödsriket. Jag räknas bland dem som far ner i hålan, jag är som en man utan livskraft. Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligger i graven, dem som du inte längre tänker på, och som inte mer är i dina händer. Du har sänkt mig längst ner i hålan, ner i mörkret, ner i djupet. Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig, du har gjort mig förhatlig för dem, jag ligger fången och kan ej komma ut. Mitt öga förtärs av lidande. Herre jag ropar till dig …”

Här brast det för David. Han började snyfta. Tårarna steg i hans ögon. De rann nerför hans kinder. Han satte sig på huk med ansiktet i händerna och grät. Hejdlöst. Så olikt honom. Hade det någonsin hänt tidigare? Allt runt omkring försvann. Han var ensam med sin outsägliga smärta. Jesu lidande blev en brutal verklighet. Under några fruktansvärda minuter upplevde han det djupaste mörker, den mest fruktansvärda ensamhet, en förtvivlan som gjorde honom illamående. Han skakade som i frossa. Eva läste psalmen till slut. Någon bad. Någon mer bad. Eva tog upp en lovsång. Alla sjöng. Och David bara grät. 

När de kom ut i solgasset och hettan igen, drog han sig undan. Måste få vara för sig själv. Så småningom tog han sig samman och fann de andra i en cafeteria på området. Han beställde en iste och satte sig hos Tore o Linnea. De satt tysta tillsammans. 

David kunde inte bli klok på vad som hänt. Det var extremt ovanligt att han lät sig röras till hejdlös gråt. Hade det överhuvudtaget hänt sedan han var barn? Var han på gränsen igen? Det hade varit fasansfullt det som hände för tretton år sedan, då han gått in i väggen. Han hade rasat ihop i en hög på golvet. Visst hade han fått varningssignaler. Kroppen hade uppfört sig konstigt de senaste åren. Plötsliga smärtor i brösttrakten. Domningar och yrsel. Men han hade arbetat på med sjuttiotimmarsveckor. Dagarna kunde innehålla allt från kopiering av nycklar hos någon låssmed till svåra förhandlingar, många gånger livsviktiga för företagets framtid. Så hade han legat där en dag, som en fisk på torra land, kippande efter luft. Det som fällt honom hade känts som ett skott från en älgstudsare. På akuten hade de inte hittat något fel på honom. Inget fysiskt fel vill säga. Men vem som helst kunde se att han var ett psykiskt vrak. Han hade blivit sjukskriven förstås. Rädd för allt hade han sprungit ner i källaren och gömt sig bakom kylskåpet när han siktat en bekant på vägen utanför villan. Så där hade han burit sig åt länge. Han hade blivit folkskygg och isolerat sig. När telefonen ringt, hade han hoppat högt och travat oroligt mellan rummen tills signalerna upphörde. Han hade ständigt väntat med fasa på nästa skott i bröstet. Skulle det fälla honom för gott? Paniken hade legat på lur hela tiden.

Var det dags nu igen? De senaste åren hade varit tuffa. Framför allt på hemmaplan. Varför var han så undfallande? Han hade trott att han var igenom det värsta för länge sen. Att han verkligen var på väg uppåt. Men visst. Han hade hoppats mycket av den här resan. Han behövde den. Den skulle betyda så mycket för hans inre helande. Israel. Det förlovade landet. Med vänliga människor. Andliga. Med Elda i gruppen. Elda, som helt otippat kommit att betyda så mycket för honom. Hon hade inte avvisat honom. Tvärt om. Hon hade stöttat honom. Hon hade varit ett ovärderligt stöd. Hon hade styrkt honom. Varför, varför, varför hade hon nu vänt sig mot honom? Varför? Vad ont hade han gjort henne? Hade han en enda gång rört vid henne? Hade han en enda gång sagt till henne att hon var vacker? Ja, det hade han förstås, det måste han tillstå, men hade han en enda gång flirtat med henne? Hade han stått och knackat på hennes dörr? Hade han tagit bilder på henne i smyg? Hade han generat henne inför andra? Nej! Hur kunde hon plötsligt visa en sådan hårdhet för att inte säga hänsynslöshet? Aldrig hade han kunnat gissa att sådant fanns i hennes hjärta.

Han var upprörd. Djupt nere i själen. Han var ledsen och i ett uselt skick. Vad hade han gjort som kunde förklara hennes fientliga attityd? Ja, ja, folk sa alltid att han var naiv. Och de hade ju rätt förstås. Att han var känslig. Visst, men vem är inte känslig? Alla människor är väl skapade för att bli väl behandlade. Är det naivt att tro på vänskap? Djup, förstående, trygg, överseende, respektfull, överlåten och långvarig vänskap mellan två människor? Mellan två kollegor? ”Om svaret på den frågan är ja, om det är självbedrägeri att tro att sådan vänskap är möjlig, vet jag inte om jag vill leva”, tänkte han. Och hjärtat värkte. ”Hon har satt en kniv i mitt hjärta”.

Det var inte bara det att besvikelsen sved i hjärtat. David var i ett chocktillstånd. Han hade varit med om en hel del, inte minst när det gällde brustna relationer, men vad han kunde minnas, hade ingenting han tidigare varit med om skakat om honom mer. Jo, historien med Marianne var ändå av samma magnitud förstås. Då hade han varit ung. Tjugotvå år bara. Och sedan ett par år tillbaka förlovad med Inger. De två sågs inte ofta. Under tre år hade ungefär sextio mil skilt dem åt. Nu var det tio, men långt det också. David, som ännu inte tagit körkort, studerade fortfarande. En fattiglapp med andra ord, som var tvungen att förlita sig till en gratisskjuts med en kompis någon gång ibland, när längtan efter Inger blev för stark. Det hände att hon kom till honom också, med tåg, men det kunde gå många veckor då de inte sågs. David tittade allt oftare på Marianne och undrade hurdan hon var egentligen. De sågs flera gånger i veckan på armékåren där hans föräldrar var officerare, men han kände henne inte. Inte alls. Hon var snygg, för att inte säga tjusig. Blond. Ett par år äldre och med fast arbete. Hon hade egen bostad och bil. 

På väg hem, i buss, med nästan hela kåren från en möteshelg i en stad tio mil söderut, hade han fått ett infall. Det var nästan midnatt. Bussen var helt nedsläckt så när som på ett svagt ledljus i mittgången. Marianne satt för sig själv, lutad mot gardinen vid ett fönster. Hon såg ut att sova. David reste sig från sin plats och gick med bultande hjärta de få stegen till sätet bredvid henne. Han slog sig ner. Försiktigt. Marianne vred sig sakta mot honom och öppnade ögonen bara nätt och jämt. Hon viskade sömnigt
-Hej, är det du?
-Såg att du satt ensam. Får jag sitta här en stund?
-Ja, det är klart.

De satt i mörkret och småpratade viskande. Hon var lätt att prata med. Det kändes avspänt  och okonstlat. Som om de var vänner sedan länge. Hon hade en varm och mjuk personlighet och hon var förvånansvärt öppen. Det kändes som om hon hade förtroende för honom. Hon luktade berusande gott. Hennes parfym var något alldeles extra. Inte flickaktig och inte sportig, den var, hur säger man, ladylike. David hade sett henne med en kille några gånger, men visste inte om de hade sällskap. Nu var han redan långt utanför sin egen bekvämlighetszon, men visste starkt att han var tvungen att ta ett steg till. Han och Inger? Var det verkligen rätt? De hade känt varandra sedan de var fjorton. Och haft sällskap nu i sju år redan! Han var tvungen att ta reda på mer om kvinnorna. Han hade ju nästan ingen erfarenhet alls. Var han själv attraktiv i deras ögon? Fanns det en känsla som han aldrig hade upplevt? Bara under den här helgen hade han flirtat med två unga kvinnor i värdkåren. Bara för att testa. Som en  slags lek från hans sida. Han visste att de båda hade sällskap. Den ena var till och med förlovad. Som han själv. Han kunde knappt tro det. Båda hade fallit för honom. Pladask! Det hade lett till heta kyssar och småhångel. Först i en park med en liten, läcker blondin och senare samma kväll med en mörk, lång och slank snygging i hennes bil. Han skulle förstås aldrig träffa någon av dem igen, men nu satt han här med en riktig kvinna. En kvinna som han såg flera gånger i veckan och som intresserade honom allt mer. 

De hade suttit tysta en stund. David kämpade med sin rädsla. Rädslan för att bli avvisad. Det värsta som skulle kunna hända! Med en känsla av att riskera livet, tog han försiktigt hennes hand och vände sig mot henne utan att säga någonting. Hon vände långsamt sitt ansikte mot honom och gav hans hand en öm tryckning. Närheten! Samförståndet! I halvdunklet såg de varandra djupt i ögonen. Med stort allvar. En lång stund såg de forskande på varandra och lät händerna smekas. David böjde sig fram och kysste henne mycket varsamt på munnen. Hon smakade läppstift med klass. David hade svårt att dölja sin rörelse. Hon måste ha sett att hans ögon tårades av lättnad och glädje. De höll om varandra en stund. Släppte långsamt och smekte varandras ansikten. Ömt och innerligt.
-David, tro det eller ej, men jag satt faktiskt och drömde om att just det här skulle hända. Hoppades. Jag har tyckt om dig länge, men det har jag ju inte kunnat visa, du älskar ju Inger, du är inte fri …
-Jag vet. Men har du … jag förstår inte … men … tycker du att …
Han visste inte vad han skulle säga. Han hade ändå inte väntat sig det här. Nu var det inte lek längre. Han var ju nära att kvävas av ömhet.
-Du behöver inte säga något David. Vi kan väl bara tillåta oss att njuta av den här närheten resten av resan. Jag förväntar mig ingenting. Du är inte skyldig mig något. Om du aldrig mer låtsas om att det här har hänt, förstår jag dig fullkomligt. 

De satt bara tysta och smekte varandras händer tills det var dags att stiga av.

Nästa dag hade hela familjen suttit i köket. Det hände faktiskt då och då att de åt lunch tillsammans. Britta lagade fantastiskt god mat. Och den här lunchen skulle ha kunnat bli precis som alla andra. Men nu låg det något i luften som David inte kunde sätta fingret på. Britta var ofta spänd och orolig nu för tiden och Inga hade svåra kärleksbekymmer, det kunde ingen ta miste på. Men mamma, vad var det med henne idag? Hon var askgrå i ansiktet. Såg inte alls ut att må bra. Evald var alltid den som höll igång konversationen kring bordet, men idag var inte han heller sig lik. Han var tyst, men såg flera gånger ut som om han tog sats för att säga något. Han förblev tyst trots allt, ända tills de alla hade ätit färdigt. Då harklade han sig lite högtidligt. Men samtidigt besvärat. Vad var det med honom?

-Det här är verkligen inte lätt. Det finns inga bra sätt att berätta en sån här sak på. David. Inga. Ja, ni vet att mamma och jag ofta har haft det kämpigt. Eller hur? I vårt äktenskap menar jag. Du David har kanske inte förstått vidden av den söndring som pågått länge. Men Inga, som är hemma betydligt mer än du, har tvingats se, på nära håll, hur omöjlig mammas och min relation blivit. Vi har inget gemensamt längre. Går bara här och låtsas vara lyckliga familjen. Försöker hålla skenet uppe. Mitt i allt det här har jag blivit kär i en annan kvinna. Mamma vet om det. Och vi har pratat om att skiljas. Det är förstås ett förfärligt nederlag, särskilt i vår ställning, men vi har inget val. Hur det ska gå till och vilka konsekvenser det kommer att få för var och en av oss, har jag ingen aning om just nu. Jag vet bara att det här inte går längre och att jag vill bygga något nytt med kvinnan jag älskar.

David hade suttit som förlamad och glott på sina föräldrar och sin syster. Som ett fån. Han fattade ingenting. Visst hade han väl anat, under åren, att hans föräldrar hade det slitigt då och då, men det här var en total chock. Skiljas? Och han var kär i en annan kvinna! Vem skulle det vara? Inga satt knäpptyst, men såg ut som att hela den här scenen var väntad. Kanske var hon till och med invigd i detaljer som han inte hade en aning om. En annan kvinna? Han såg för sin inre syn en svartklädd, medelålders nucka som blivit över. Kanske någon diakonissa i Svenska Kyrkan? Pappa var ju gammal! Fyrtioett år. Och en tjusigare kvinna än mamma kunde då David inte tänka sig. Inte i den åldern.

-Ja, mamma vet vem kvinnan i mitt liv är. Och det är väl lika bra att ni också får veta det nu. Det kommer ju ändå att visa sig väldigt snart. Det är Marianne som jag älskar.

Det svartnade för ögonen. David kastade sig upp från stolen så att den föll i golvet med ett brak. Hela hans värld flög i bitar som vid en fullträff med en atombomb.

-Är du inte riktigt klok?! Marianne? Hon, hon är ju en ung kvinna, stammade han. Du är ju helt rubbad! Det är stöööört!!

Han hade sprungit ut ur köket och in på sitt rum. Drämt igen dörren efter sig och kastat sig raklång på sängen. Där låg han på rygg och försökte fatta vad han just varit med om. Han var i chock. Grät som ett barn. Känslorna löpte amok i bröstet. Marianne? Var det möjligt? Det kunde ju inte bara vara fantasier. Vad hade hans pappa och Marianne ihop? Något var det uppenbarligen. Pappa ville skiljas. För att skapa en framtid med Marianne! Han orkade inte tänka på hennes dubbelspel. Det var bara för fasansfullt. Innan han många timmar senare somnade av mental utmattning, utan att för en minut ha lämnat sitt rum, hade han bestämt sig för att gå hårt fram med Marianne. Hon hade lite att förklara!

Redan nästa dag fick han ett tillfälle. Efter en musikgudstjänst i stadskyrkan, där kåren bar huvudansvaret, gick han fram till henne. Han tog henne lite avsides, så att ingen annan skulle kunna störa.
-Marianne, vi måste prata. I kväll!
-Ja, gärna. Men vad du ser allvarlig ut.
-Det har hänt något som jag måste prata med dig om. Kan vi åka hem till dig?
-Ja, det är klart, jag har bilen vid kåren.

Väl uppe i hennes pyttelilla bostad, satte sig David på en av köksstolarna och gjorde ett tecken åt Marianne att sätta sig mitt emot honom. På köksbordet stod en imponerande bukett med blodröda rosor.
-Vad håller du på med Marianne?
-Va, vad menar du?
-Du och jag i förrgår, hur är du funtad egentligen?
-Men David, det var du som kom till mig. Det var du som ville mer än bara prata. Är det inte du som ska tänka efter om det var så klokt? Med tanke på Inger.
-Jag sa att det hade hänt något. Kan du kanske gissa vad det är?
-Neej, vad är det som har hänt?
-Blir du förvånad om jag säger att mamma och pappa ska skiljas? Att pappa älskar en annan kvinna och att han planerar att leva sitt liv med henne och att den kvinnan är du?!

Mariannes ansikte skiftade färg. Hon slog ner blicken. Blundade och suckade djupt. Skakade sakta på huvudet och tittade efter en lång stund upp igen. Såg honom rakt i ögonen.

-David, nu vill jag att du lyssnar. Kanske tror du mig inte, men du väljer. Jag hade inte tänkt berätta det här för dig. Aldrig. Jag vill inte vara orsak till att en familj går sönder. Din pappa har uppvaktat mig i månader. Intensivt! Han ringer varje dag. Han parkerar sin bil utanför mitt jobb och väntar tills jag slutar. Han skickar blommor.

Hon sneglade mot rosorna och såg uppgiven ut.

-Jag har talat om för honom upprepade gånger hur omöjligt det är. Att jag inte är intresserad. Men han ger sig inte. Jag visste inte David att det finns karlar som han! Det har aldrig hänt något mellan oss. Jag har aldrig låtit honom så mycket som peta på mig. Jag kan bara hoppas att du tror mig.
-Men han vill skiljas. För att få vara med dig. Och rosorna, varför står dom här, om jag får fråga?
-Han fantiserar David. Jag fattar inte att han har lagt fram det så för er. Det finns ingen som helst grund för det. Han är som galen. Han lever i en drömvärld. Och rosorna. Ja, det ser väl inte så bra ut, det förstår jag. Det är klart att jag skulle ha slängt dom omgående. Dom kom med ett blomsterbud, så jag var ju tvungen att ta emot dom. Ingen annan skulle ju heller komma att se dom. Och ja, jag kan inte riktigt förklara. Dom är ju så vackra. Varför skulle jag inte kunna tillåta mig att njuta av en vacker blombukett. Och visst, jag måste erkänna, mitt i all denna galenskap, att jag är lite smickrad av att en man som din far tycker att jag är attraktiv. Kan du förstå?

Han studerade forskande hennes ansikte. Hon var påtagligt ljus i hyn, lite som porslin. Ögonen var stora med sådana där tunga ögonlock som han sett på bilder av Greta Garbo. Ögonfransarna var ovanligt långa och mörka och läpparna lagom fylliga och tydligt markerade. Hon hade en lätt make up med en blåtonad ögonskugga och ett läppstift som gick åt rosa. Det blonda håret, kort i nacken, var upptouperat och liksom skulpterat med hårspray. 

-Talar du sanning nu Marianne? Hur ska jag kunna lita på att du inte bara spelar ett spel? Jag känner ju inte dig egentligen. Men sanningen kommer alltid fram. Förr eller senare. Just nu är allt bara otäckt och förvirrat. För ett par dagar sen trodde jag att du och jag hade något. Att jag och Inger … att hon och jag kanske var ett förfärligt misstag … att jag ville lära känna dig på riktigt …
-Det du har hört mig säga i kväll är sanningen David. Jag skulle aldrig kunna inlåta mig i någonting med en gift man. Aldrig! Och din pappa? Han ska vara min andlige ledare, vår kårofficér! Det skulle vara fel på så många sätt och helt emot alla mina principer.

Hon reste sig från stolen, kom fram till honom och tog hans hand.

-David, kom här, sätt dig i fåtöljen i stället.

Tvekande reste han sig men lät sig ändå ledas. 

Under flera timmar, till långt fram mot morgonen, satt hon i hans knä. Mjuk och lätt. Hennes rosa, djupt V-ringade angorajumper tycktes säga något till honom. Något viktigt. Han uppfattade bara inte vad. De pratade om allt. Det fanns så mycket att fråga om, att känna in, att utforska. Många inre luckor öppnades. Om inte på vid gavel, så åtminstone på glänt. Själen är bråddjup. 

Innan solen gått upp, hade de legat med varandra.