De är små. Och de är blå. Så oskyddade och naiva. Men tittar mot himlen och hoppas att den inte ska glömma dem. Och fram träder solen. Regnet likaså. Livet i ett nötskal.

Jag tänker på alla jag glömt. Otaliga som blommorna. Men någonstans finns de och hoppas. Man ser dem inte ofta.