Hemma är jag som mitt hem,
med dig – känslan i din famn.
Känslan är rik, känslan tippar,
som ett rinnande fall.

Andning är du i min takt,
min grund till andetag.
På ditt bröst åker jag upp,
men fallet ner är hårdare.

Blundad ser jag ingenting,
men med dig är ljuset starkt.
Ögonen ser –
men vet man ens vad de tycker?

Från dig får jag kraft,
men avstånd gör mig nykter.

Vill allt med dig – bara.
Utan puls är man svag.
Säg till mig, hur ska jag klara,
när pulsen min är din vara.

Tänkande, jag vill ej släppa,
din hand – jag bara greppar.

Låt oss glömma dagen då,
kyssen lyfter oss uppåt.
Ny start sa de,
men fortsättning sa jag då.