I skymningens stilla vakande öga
grenarnas tunga sjok
närvarons evigt klingande vara
skriften ur ordlös bok
steg som från sagans livliga nejder
nymånen ur sin bädd
Här, tänkte jag, skall bra mycket till att
göra mig synlig, sedd

Kom, mångubbe, du som vandrar så vacker
guldgul i majestät
ropade jag, helt lyrisk av stunden
skön som den var, ni vet
satte mig på den slipade hällen
drack ur min glasbutelj
skålade för den skälvande skäran
månadens sista helg

Och vinet rann som ett blod i min strupe
glimmande, goda saft
gudarnas påfund, älskat av alla
drömmarnas eld och kraft!
Plötsligt sprang fram ur lövverkens skuggor
dur från en näktergal
Sångaren själv stod inte att se, men
oh, vilken madrigal!

Långt efter att lilla sångfågeln tystnat
hördes på nytt musik
Lyror fick liv i sällsamma natten
vindarna fick rytmik
blåste mig som på pin kiv i nacken
Takten var en kadrilj
Ännu en klunk gled ned i min strupe
hem till sin klunkfamilj

Vid gryningen satt jag alltjämt på hällen
stugvärden fann mig där
Sökt hade han sin gäst hela natten
dock var han glad, ej tvär
Sanningen var att jag inte visste
varför jag gått iväg
Hemligt jag skämdes över mitt tilltag
för mina flydda steg.



18/1 2025