Det finns en tystnad som inte är fridfull. Den känns i rummet i blicken som vänds bort, i svaret som aldrig kommer. En tyst tigande likgiltighet som säger: "Du är inte värd min reaktion."

Den är inte passiv. Den är ett val att inte se, inte höra, inte bry sig. Den är inte neutral. Den förmedlar avstånd, förakt eller ointresse, utan att behöva ett enda ord.

Det är ett slags socialt våld. Människor vissnar långsamt i sådan tystnad. Inte genom attack, utan genom frånvaro. I institutioner, relationer och vardagsliv blir denna likgiltighet ett subtilt maktmedel. Den som tiger först definierar vad som är oviktigt.

Och just därför är den svår att bemöta. Den gör inget och det är just det som gör den så verksam. Men de som utsätts vet hur det känns: som att långsamt bli osynlig.

Att stå emot kräver mod. Att fortsätta tala utan gensvar, att inte själv tystna av bitterhet. Det kräver hopp att mänsklig närvaro fortfarande är möjlig, även när den tycks ha lämnat rummet.