DEN TYSTA SKOGEN...
utan dig du min beskyddare... i nattens gungfly sommarens riddare förgäves förlorar alltings ingenting... i stormens öga skapad av människohand... bland rotvältornas uppvisade rotsystem blottas baksidan... förmörkad i skuggan står sippan vissen i den torra myllan... sötebrödsdagarna dock för murklan börjar sin epok... i skogens värld blir alla vi människor bärare och skapare av saknaden eller förlusten av habitat... där vi klampar fram oförsiktigt och masakrerar mikrobernas bon... ack där den högsta vinsten utrymmer ur livets minsta beståndsdels essens och fång... där de små detaljerna syns obetydliga men för revirmarkeringen mellan arterna utgör formationer för landningsbanor att kring forma liv...

DEN TYSTA SKOGEN... 
en insekts längtan efter kontakt med en artfrände... ja längtan är universell i åtanke av reproduktion... det är inristat i allas DNA liksom ett hjärtas drömmar om ett paradis skapat här på jorden... ja något som vart artbestånd har att vara stolt över i någon mån... det är djungelns lag... ett lätt sorl av människofötters tramp som myran i all kamp försvarar revirets alla gränser... en levnadsstandard ingen i sitt habitat önskar förändra... en lärd och van blick som ser gräns efter gräns och förstår att respektera den... som insiktsfullt registrerar en symbiotisk samvaro mellan arterna som uppstår utan konkurrens... liksom ordens betydelse inte tycks ta ut varandra utan blir likt en extra ryggrad till stöd hos poeten... att trampa ned ord, förtrycka ord är icke fruktsamt... liksom att ge naturen dess eget värde och aldrig kränka det... 

i DEN TYSTA SKOGEN framkallas de vida sinnenas förmåga... poeten lär sig uppfatta minsta lilla ljud och skiftning likväl som i skogen så som i sin mänskliga natur... bland flora och fauna blir hon som människa också där ett djur... kanske måhända ett smygande eller klumpedunsande... eller en som söker, finner och skördar skogens guld... så det gäller att gå in i skogens tysta salar med öppet sinne... memorera vart litet hägn av blomster liksom svampar... annars lätt hänt att förlora alltings allomfattande allt... för vi är gäster i skogens fyllda kamrar... skogsvärdens gästfrihet lämnar oss ansvariga för det vi efterlämnar... jorden är vårt hem och med det liv vi väljer att leva betalar vi hyran...

låt dig bli en blick som ser DEN TYSTA SKOGENS väsen och bevarar den till tidens slut... själens sommarvingar bär dig till djupet av naturens inre... så att du där skall lära dig att förstå att måna om dess gåvor bjuder den dig mat och skönhetens ögonfröjd...

därför DEN TYSTA SKOGEN uppmärksammar oss på: vandra vid min sida - du har ingen rätt att förtrycka mitt väsen på olika sätt... Och om du människa så gör Sorg - är också liv - det kommer alltid bli ett nytt nu... men så länge du lever kan det du förstört aldrig mer åtnjutas av dig och de dina...

vänliga hälsningar DEN TYSTA SKOGEN...

PS tryck på de orangefärgade textavsnittet och följ med i min poetiska association dvs. Ds