Tyst monolog: Jassim
Kära Georgette, det är tur att jag har dig. Ingen vet att du finns, bara jag. Du må vara hur gammal och rostig du vill, jag tycker om dig och känner mig trygg hos dig. Jag vill inte vara med de andra, det vet du, du vet också att jag aldrig skulle våga berätta det för dem. Det var en lycka att jag fann dig, nu kan jag sitta någonstans och skriva utan att killarna ser mig. Letar de efter mig någon gång, så är jag lika försvunnen för dem som ett spöke för någon som inte tror på sådana. Jag känner mig så förtrolig med dig att jag har tagit hit en plastback, där min dikter får ligga. Ibland låter jag mobilen vila där, hoppas att du inte har något emot det. Det kan ju eka rätt skapligt här inne när någon ringer eller skickar ett sms. Som det gjorde i förrgår när morsan ringde. Någon traskade utanför bara någon meter från mig, och jag fick panik och stängde av. Det var därför som jag lämnade dig redan efter bara en halvtimme. Du är förlåtande, tack och lov. Vem det än var som passerade så var han borta när jag stack ut huvudet. Fast morsan var inte nådig när jag återringde, skrek att jag inte skulle få ha mobilen mer om jag avvisade samtalet en gång till när hon försökte nå mig. Tomma ord förstås.

Dagen när Jassim fann Georgette
Det måste ha varit en lyckodag. Ty det var inte bara Georgette som Jassim hittade den dagen. Samma eftermiddag, eller strax före, hade han nära nog snubblat över den fulla sprayburk med röd målarfärg som någon hade glömt, kanske dumpat, mitt ute i skogen, där han alltså befann sig. Han hade burit sprayburken i handen en god stund när han bland lövverket plötsligt stod inför en enorm, roströd silhuett, nästan omöjlig att se om man inte visste var man skulle titta. Ett skrov till en stor båt, han förstod det direkt när han såg det. Det låg åt sidan, liksom kapsejsat, i landskapet, och även det var stor tur, ty hur skulle han annars ha kunnat ta sig in i det.
Det låg litet kvistar inne i skrovet, och en del löv, som väl hade blåst dit. Annars var det rent och fint, tyckte Jassim, i det han beundrade den rostfärgade metallen. Var det verkligen rost? Han kände med fingertopparna – jodå, det var det. Äkta rost och ingenting annat. Båten måste ha legat där den låg förfärligt länge, minst tio år. Djuren hade inte tagit den i besittning, vilket han fann konstigt. Barnen i området verkade inte heller ha upptäckt den, vilket var mindre konstigt. Det var minst två kilometer till närmaste väg.

Tyst monolog: Jassim
Du var okänd för mig då, en nyhet som måste utforskas. Vissa säger att nyfikenheten är människans drivkraft nummer ett. Det kan vara sant, för ingenting får mina ögon och öron på helspänn som just nya saker. Jag vill bara veta, men jag vet inte varför jag vill det. Alltså är nyfikenheten en instinkt.
Du hette ingenting, skulle aldrig ha hetat någonting någonsin om jag inte hade tagit just den väg jag gjorde den här dagen. Jag skulle inte ha skrivit lika många dikter som jag har gjort, om vi inte hade mötts. Du har skyddat mig inte bara från grannkillarna, utan också från vädrets makter. Det är en otrolig känsla att sitta hos dig och höra dugget smattra mot plåten, att sitta innanför och titta ut utan att få så mycket som en droppe på sig. Fast det tog fjorton dagar för mig att hitta ett namn åt dig. Och det skulle aldrig ha gått utan min kusin Myriam.

Jassim: Sådan är Myriam
När öknen blommar heter den Myriam
När giraffens ungar får leva är det för Myriams skull
När de fattiga blir mättade jublar Myriam
Myriam är allas vår syster
Utan Myriam är världen grå

Myriam hittar alltid vatten och frukt
Myriam vet vad äkta glädje är
Myriam vet vad familjens kärlek är värd
Myriam tackar lycklig Skaparen
I varje stund finns Myriam för oss.

En minnesvärd dag
Jassim mindes den stora dagen väl, alltså den dag då Myriam hade förlovat sig med en svenskfödd ung muslimsk man och tre familjer bestämde sig för att fira det tillsammans med god mat, dans och musik. Jassim själv hade svårt att glädjas då, för han trodde att Fästmannen skulle lägga beslag på Myriam helt och hållet och för all framtid. Så gjorde vissa män, hade Jassims egen mor berättat.
När Fästmannen vid ett tillfälle under festmiddagen berättade om sig själv för Jassim, förstod denne att Myriam måste ha sagt något om deras vänskap, och hans oro släppte. Mannen var verkligen trevlig, alldeles säkert var han en värdig blivande äkta make åt kusinen.

Vackra Myriam
Myriam behövde egentligen inte sminka sig för att se fin ut, hon hade så fina färger ändå. Ändå hade kvinnorna tävlat med varandra om att sätta prägel på henne dagen till ära. De hade lyckats väl. Hon hade blivit vackrare än någonsin.
Det var inte bara sminket och smyckena som hade förhöjt hennes glans. Dagen innan hade hon köpt en vacker, milt rosafärgad blus. När Jassim fick se den uttryckte han spontant sin beundran, något som väckte munterhet åt hela festsällskapet. Att en elvaårig pojke vågade kommentera på det sättet! Han börjar bli stor, sade någon.

Tyget
De yngre av de kvinnliga festdeltagarna var ivriga, och tilläts, att känna på tyget i blusen. Till slut tog Jassim mod till sig och frågade om han kunde få göra det också. Självklart, sade Myriam. Bådas mödrar skrattade i högan sky.
Jassim var försiktig och ren om händerna, det hade Myriam vetat när hon svarade. Villigt sträckte hon fram handen så att han skulle kunna känna på den yttersta volangspetsen.

Dialog: Jassim och Myriam
Vilket fint tyg! Vad är det? Är det siden?
Ja, äkta siden från Kina. Tyget kallas för georgette, om du vill veta.

Den var dyr, va’?
Ganska. Men inte FÖR dyr. Den var färdigsydd och fanns i flera storlekar i butiken där jag hittade den.

Vilken bra smak du har. Butiken också.
Tack, smickrare där. Jag skall framföra vad du sade om jag har vägarna förbi samma butik igen.

Georgette på hjärnan
Sedan hade Jassim inte kunnat sluta fundera över det skira men ändå tungt fallande sidentyget. Han hade aldrig hört talas om att man kunde ha georgette på sig förr och ville veta mer om det. Redan på kvällen blev han sittande på sängen i sin kammare med ipaden i knät, ivrigt googlandes efter information. Det var så han fick veta att tyget var lanserat på nittonhundratalet av en fransk kvinna vid namn Georgette de la Plante, och att det visst inte måste bestå av siden.

Tyst monolog: Jassim
Det var blusen som fick mig att döpa dig till Georgette, nu vet du det. Och du skall veta att jag är nöjd med det fina namnet. Tänk att ett tyg kan heta något så vackert, och tänk att en båt som du kan göra det också. Fast hur hamnade du här egentligen? Jaså, du blev dumpad, ja, det kunde jag väl ge mig på. Du som är så spännande, det var grymt orättvist. Å andra sidan har du mig nu. Jag skall inte svika dig. För resten tänker jag skriva en dikt om just det nu. Svek.

Intet gör ondare
Intet gör ondare än

grödan som inte vill växa
jorden som inte vill låta sig brukas
huset som inte vill stå mot blåsten
källan som inte vill ge vatten

sången som alla glömmer
stigen som ingen hittar
pojken som inte får sin flicka
kattan som fråntas sina ungar

floden som dränker fiskebåten
geväret som dödar jägaren
grannen som förråder sin broder
den starke som inte ger skydd.

Sprayburk och namngivning
Visst ja, tänkte Jassim, och tog upp sprayburken, med ens klar över vad den skulle användas till. Att han inte hade kommit på det förr!
Utsidan på båtskrovet var kanske bäst att låta bli, nog för att han kände till var en båts namn brukade stå att läsa. Antagligen fanns det någon lag som bestämde det. Georgette fick bli ett undantag, hon befann sig ju inte på sjön, kunde följaktligen varken kollidera eller sjunka. Kunde hon ens kallas för en farkost – det var tveksamt. Hur det än var skulle ingenting i världen bli sämre av att hon fick sitt namn sprayat på insidan.
Efteråt beskådade Jassim sitt verk, så gott det lät sig göras i dunklet. En ficklampa skulle inte ha skadat. Om han kom ihåg det skulle han ta med en sådan nästa gång.

Killgänget
Det var nästan oundvikligt att möta gänget på sju pojkar, alla boendes i närområdet och ofta hängandes någonstans längs samhällets huvudled, där Jassim passerade i stort sett varje dag utan att konfronteras med dem. Den yngste gängmedlemmen var tio år, den äldste var femton, hade en egen moped, och var förstås den som var ledaren.
Oftast struntade de i Jassim så länge som han struntade i dem. Nu såg han att de hade fått tag i ett paket cigaretter som de delade mellan sig. Gängledaren stod vid sin moped och såg morsk ut. Den yngste, som allmänt kallades för Lillen, hostade ordentligt medan kamraterna skrattade.

Närområdet
Närområdet bestod av höghuskvarteren, centrumet, Folkets hus, brandstationen och kringliggande mindre kvarter av villor, bortom vilka bredde ut sig gammal åkermark, numera alltid liggandes i träda, samt skog på tre sidor och motorvägen på den fjärde. Det var högst sällan som någon begav sig åt motorvägens håll. Där saknades en gångtunnel, och för övrigt såg landskapet bortom bilarna trist och uppgrävt ut. Förmodligen skulle det bebyggas i framtiden, och då skulle väl också den där gångtunneln komma till. Kommunen gjorde bara det som var nödvändigt, det var skattebetalarnas pengar. Fast litet synd var det, menade de upptäcktslystna.
Det låg en busshållplats i närheten av huset där Jassim bodde, men Jassim hade sällan pengar till att betala kommunalresor med. Veckopengen räckte nätt och jämnt till glass och godis.

Vad gör du hemma, pappa
Jassim kom hem, och upptäckte direkt att någonting inte stämde. Hans far befann sig inte på sin arbetsplats i den egna kiosken. Jassims lillasyster grät, kanske eftersom hennes mor också gjorde det. Den lilla var så liten, knappt tre år, att hon inte förstod mycket av vad som hände runt omkring henne, men blev någon upprörd så märkte hon det förstås, och blev orolig.
Varför svarar du inte på mobilen, sade Fadern och tittade på Jassim, varpå Jassim bad om ursäkt för att ha råkat stänga av densamma. Han hade gjort det av misstag, vilket han bedyrade, och det var alldeles sant. Fadern nickade och suckade.
Sedan fick hans son höra att de hade haft inbrott i kiosken.

Dialog: Fadern och Jassim
Jag har lovat polisen att prata med dig. Du är den som kanske kan ha märkt något ovanligt i grannskapet, du är ju utomhus mer än någon av oss.
Jag vet ingenting. Jag har bara varit ute och gått. Lovar.

Ja, du gör ju så, jag säger inte att det är något ont i det, som du förstår. Jag ber dig bara att tänka efter. Om du hör eller ser något som kanske har med inbrottet att göra, var snäll och berätta det för mig, så berättar jag det vidare för polisen.
Ja, självklart. Men vad händer nu?

Vi klarar oss, men blir av med en veckas förtjänst minst plus växelkassan, och dessutom måste jag betala självrisken. Jag måste också installera ett nytt larm, ett nytt och bättre lås, samt fylla på med nytt från huvudlagret.
Hade de länsat?

Ja, nästan. De var proffs. Låset, larmet och kassalådan var det enda som var vandaliserat. Deras bil syns inte på polisens övervakningskamera, och inte deras nunor heller. Det rör sig om tre förmodligen unga män. Polisen är där nu och letar fingeravtryck, men de kommer givetvis inte att hitta andra än mina.
Vad taskigt!

Fadern: Vad du än gör
Vad du än gör
gör blott det som dig tillkommer
Du får inte ingripa
med mindre än att jag ber dig
Du är min pojke
familjens framtid
vårt hopp
vår kärlek
Ingen ondska
får drabba dig
för om den gör det
drabbar den mig
och skadar lyckan i
hela vårt hus

Presenten
Se här vad jag har åt dig, sade Fadern och lämnade en kasse till sin son. I kassen låg en ny, fin fotboll. Jassim blev förvånad över att mannen hade orkat tänka på det när han var så bedrövad.
Inte bedrövad, fick han veta, bara uppgiven, och inte heller det stämde till fullo, eftersom där fanns ett mått av tillförsikt också. Brottet som begåtts mot verksamheten och därmed hela familjen var färskt och skulle kanske klaras upp. Försäkringsbolaget skulle inspektera skadorna också, innan det nya låset och larmet var på plats. Precis som polisen skulle de finna att kioskens ägare hade agerat oklanderligt för att skydda sig mot stöld. Han skulle få ut försäkringspengarna.
Så var kom fotbollen in i bilden?

Faderns förklaring
Jag tänkte att det inte kunde skada med litet glädje. Slobodan har frågat efter dig. Du får gärna umgås med honom, jag bryr mig inte om att familjen är kristen, vi har inget otalt med varandra. Och även om vi hade haft det kan jag inte låta det gå ut över vår ungdom. Han känner sig ensam. Ni kan väl öva fotboll tillsammams?

Baktanken
Jassim var imponerad av den oväntade gåvan. Problemet med Slobodan var emellertid att denne var yngre, bara nio och ett halvt. Kanske att han kunde duga att öva ihop med, men det var säkert inte för hans skull som Fadern hade köpt fotbollen. Snarare var det väl så att han ville veta var han hade sin Jassim och var trött på dennes osynlighet. Det var visserligen sommar, mannen förstod att filosoferande i naturen lockade, men ändå.

Fotboll på allmänningen
Där fanns ingen fotbollsplan, bra en massa gräs, en sandlåda, gungor, nyponbuskar och en löjligt liten jordkulle. Målstolpar fanns det givetvis inga heller, däremot stora stenar som någon hade släpat dit för att markera vad som var ”mål”.
Det fanns bara två sådana stenar, så de kunde inte gärna spela en match på två planhalvor. Något som det hade Jassim inte haft i sikte heller. Slobodan lyssnade uppmärksamt när fotbollsägaren förklarade att de bara skulle öva litet, dels på dribbling, dels på att skjuta riktiga långskott.

Killgänget: Amatörer
Amatörernas stora afton
vilken underbar komedi
Det är bollen som regerar
det är bolldjävelns fart som styr

De vet inte hur man skruvar
eller stoppar den från att rulla
Inte fasiken kan de skjuta
bara missar hela tiden

Kom igen då, ni där borta
skall det vara så fruktansvärt svårt
att få fjutt på de där tårna
ge valuta för att vi tittar

Inte ensamma längre
När Killgänget till Jassims förvåning kom nära slutade han och Slobodan med att öva. Båda fruktade att det skulle bli bråk, men Gängledaren hade annat i sinnet. Han ville visa sig på styva linan.

Gängledaren
Låna mig kulan, så skall ni få se hur man gör.

Cirkusnumret på allmänningen
Med ens utsågs Jassim till ”frivillig” när Gängledaren ville demonstrera hur duktig han själv var på att dribbla bort en motståndare.
Som den kaxige lovat var han duktig, Jassim hade inte en chans. Killgängets medlemmar jublade – som om det skulle ha räckt för deras ledare. Nu började han studsa med bollen över axlar och huvud, rulla den över ryggen ned till fötterna, sedan sparka den uppåt flera gånger utan att låta den vila och även ta knäna till hjälp. Ingen av vittnena hade sett något liknande. Han avslutade sin uppvisning med att låta bollen snurra snabbt på toppen av högra pekfingret, varefter han gav den tillbaka till sin snopne ägare.

Gängledaren
Där fick du allt något att tänka på!

Gängledarens äldste bror
Han hade smugit sig på pojkarna, dök nu upp som en ande i flaskan från till synes ingenstans, och han var inte nådig. Det är DU som skall få något att tänka på, vrålade han så att det hördes ända bort till sandlådan. Hans yngre bror vek emellertid inte en tum med blicken, lade bara armarna i kors för att vänta in nästa mening. Farsan har förbjudit dig att köra på gräset med den där, fortfor den vredgade och pekade på mopeden.

När Killgänget lommat iväg
Gängledaren hade förklarat, utan att darra på rösten, att han bara hade lett hojen över gräset, och vrålat tillbaka med en sådan iver och volym, att nu var bröderna utomordentligt arga båda två. På varandra. Så onödigt, tänkte Jassim.
Han och Slobodan försökte återuppta koncentrationen på fotbollsträningen, men det ville sig inte mer denna dag. Till slut sade Jassim Vi ger oss. Kamraten gick med på det, och så skildes de åt.

Dialog: Fadern och Jassim
Jaså, har ni redan tröttnat?
Nej. Det blev bråk, fast det hade inget med oss att göra.

Jag hörde att någon ropade där nere.
Det var Killgänget och en bror till ledaren. Man får ju inte ha mopeder på gräset.

Nej, just det. Vem vann?
Ingen egentligen. Han hade faktiskt inte kört med den på riktigt, bara ställt den där den blev stående tills han pallrade sig iväg.

Jo, fast den skall ju inte vara där.
Men att de blev så arga! De är bröder, jag förstår det inte.

För du läser inte tidningen.
Vad står det där då?

Att en god vän till de där bröderna blev skjuten i måndags. Nu vet ingen av dem vem de skall hämnas på. De är helt naturligt nervösa.
Dog han?

Dialog: Modern och Fadern
Måste ni prata om det?
Det är bättre att veta än att inte veta. Grabben skall ha klarat sig, Den Högste höll ett vakande öga över honom.

Jag tror inte att Jassim behöver få höra om sådana saker. Han är för ung.
När är man vuxen nog?

Ack ja. Du vinner som alltid.
Inte alltid, väl?

Åter till Georgette
Dagen efter skyndade Jassim iväg ut i skogen, det var som att han skulle ha haft en eld med både nos och ben flåsande efter sig. Han hade bråttom eftersom han anade att Slobodan annars skulle hinna ringa på för att återuppta den avbrutna fotbollsträningen.
Fotbollen fick vänta, Jassim ville skriva dikt, och han längtade efter att återse sitt hemliga gömställe. Nu hade han verkligen något att skriva om, ansåg han. Om Georgette hade kunnat tänka skulle hon tycka samma sak.

I ett rostigt hägn
Här når mig inga hårda ord
här hör mig ingen tänka
och tänker gör jag var sekund
som mitt hjärta ser och verkar

Det är noga med förberedelser
Himlen låg molntung över hela nejden. Sällan hade Jassim sett så tjocka moln, eller så konstiga. De liknade enorma, gråa baklavor som hade gått samman till en degig massa, där man alltjämt kunde urskilja konturerna på var och en av dem.
Han hade tänkt på att lägga sina skrivsaker i en plastkasse innan de fick ta plats i hans juniorryggsäck, och han tog inte upp plastkassen igen förrän han hade satt sig till ro innanför Georgettes hölje av rostande plåt.
Blyertspennan var vässad och skarp, suddgummit var med, skrivblocket också förstås, och för alla eventualiteters skull hade han tagit med sig en extrapenna samt även en billig vässare.

Georgette, du skulle bara veta
Tänk om blott du kunde ana
att bröder inte alltid är vänner
vad skulle du tänka då

Skulle du kanske strunta i det
du som gömmer var jag finns
och låter mina tankar studsa

Vi som alla är av kött och blod
skulle inte ha någon på jorden
som skyddar oss

Vi skulle bara ha himlen
Vår Herre
att förlita oss till

Fast jag borde inte säga ”bara”
han har redan räddat liv
Och låtit mig finna dig

Dagarna gick
Polisen hade inte arresterat någon för inbrottet än, men de hade inte heller lagt ned ärendet, vilket Fadern fann ytterst lyckosamt. Kanske var det försäkringsbolaget som drev på, han var inte säker, kanske var det så enkelt att man fruktade att det skulle bli en stöldvåg. Måhända kände man av pressen från allmänheten.
Modern började läsa sfi på Komvux. Hon hade snabbt lärt sig att tala språket, men att läsa och skriva det var en annan sak. Jassims lillasyster var fortfarande liten, och Fadern måste sköta kiosken även på kvällarna när hustrun var borta. Den som fick ställa upp som barnvakt var Myriam. Hon gjorde det med stor glädje, sade hon själv, och det var ingen osanning. Hon tyckte om barnen, och såg barnvaktsuppdraget som en god förberedelse på livet som hustru och mor.
Jassim brydde sig inte det minsta om vilka skäl hon ansåg sig ha för att gästa deras hem – arbeta eller bara visa att hon fanns till. Han älskade hennes närvaro, hon var som en äldre syster, han hade sagt det rent ut till och med. Som om det skulle ha behövts.

Fredagen veckan efter inbrottet
Ett mirakel inträffade. Det kom oväntat, från en person som man minst av allt hade kunnat kräva det av – Jassims lillasyster.
Fadern satt med sina räkenskaper – och en mängd blanketter som behövde fyllas i. Oupphörligt muttrade han om att Allah skulle straffa dem som hade gett honom detta merarbete förutom de kostnader han hade drabbats av i samband med stölden. Grov stöld, kallade polisen det, eftersom låset hade blivit uppbrutet, och ”grov stöld” skulle han framledes komma att kalla händelsen när den kom på tal.
Plötsligt hördes det sång från barnkammaren. På golvet bland sina leksaker satt Lillasystern och sjöng Blinka lilla stjärna. Inte ens tre år gammal sjöng hon rent som en ängel. Ingen hade ens vetat att den lilla kunde sjunga. Barnens föräldrar fick gåshud, Fadern kom alldeles av sig. Något underbart hade hänt, kanske hände det för att han skulle få skingra sina tankar. Vad skulle han tro.
Jassim förstod att Myriam hade lärt flickan sången.

Himlens sång
Himlens sång av mildhet visar stjärnors fagra glans
kommer till den vänaste av folket
för att vi skall lystra ömt och stanna där vi är
för att vi skall återfå vår frid

Rymdens lilla syster, vad din röst oss ekar klar
Livets söta början bär på läkedom och makt
Nåd är vad som visats oss i dag för alla dagar
tonerna i etern ljuvligt ljuder

Dialog: Fadern och Modern
Fast hon borde väl sova nu? Klockan är sju. Det är kväll.
Sedan när gör barn som det är tänkt?

Hon är så liten, vet inte bättre.
Ändå har hon gjort dig på gott humör, medge det.

Naturligtvis, älskade hustru. Hon sjunger bäst i familjen, så liten hon är. Vem hade anat att det skulle vara så.
Det är Herrens vilja, vi behöver inte ana någonting.

En eftermiddag
Det var en tillfällighet som gjorde att Jassims gömställe i skogen till sist röjdes. Som vanligt hade han pinnat iväg innan någon hann stoppa honom, och han fortsatte sin snabba promenad, som i princip var en språngmarsch sådan som de håller på med i det militära, hela sträckan på drygt två kilometer.
Det vill säga, han stannade när han nästan var framme vid båtskrovet. En förgråten något yngre pojke fick honom att hejda sig mitt i skogen. Det var Lillen. Han hade gått vilse. Hans hulkande lät ynkligt, och Jassim kunde inte låta bli att tycka synd om honom.

Dialog: Jassim och Lillen
Vad gråter du för? Har du slagit dig?
Nej, din dummer, jag hittar inte hem kan du väl fatta!

Vad skulle du hit att göra då?
Det skall finnas ett sjörövarskepp här någonstans. Syrran har sagt det.

Ett sjörövarskepp mitt ute bland träden? Och du kallar MIG för dummer!
Påstår du att min syrra ljuger, va’?!

Tja, antingen det eller också har hon tagit fel bara. Tjejer är sådana.
Inte min syrra, men kanske din.

Vill du ha hjälp eller inte?
Okay då.

Vädrets makter är inte milda
Ett enormt åskmoln befann sig rakt ovanför pojkarnas huvuden, först när den första knallen kom såg de monstret. Därefter föll en skur av hagel. Haglen var inte så stora. Fascinerade betraktade Jassim och Lillen deras studsar när de träffade marken. Det såg ut som att de små isbitarna levde. Efter bara någon minut upphörde emellertid skuren. Det var det, sade Jassim.
Men han hade fel. En blixturladdning berättade direkt att ovädret inte var över än. Sedan kom en blixt till, och en till. På ett ögonblick fylldes skyn av blixtar och dunder, mörknade än mer, och snart var ett piskande regn över dem. Jag vet var vi kan ta skydd, sade Jassim.

Hemligheten
Regnets kulmen kom de undan, men deras kläder var likväl blöta när de satte sig i hägnet av Georgette. Jassim var snar med att förklara att hon inte var ett sjörövarskepp, bara återstoden av en båt som måste ha fraktats till platsen på en vagn någon gång för att dumpas. Sedan hade tiden och vädret gjort den till vad den var i dag. Lillen höll med om att det lät troligt, även om där inte fanns någon tydlig transportväg som vagnen i fråga och dess dragfordon kunde ha tagit. Den hade vuxit igen, meddelade Jassim, som också hade letat efter den. Allt han hade funnit i det sökandet var en antydan till en gammal kostig. Det måste vara den, sade han.
Gömstället var hemligt, det fick Lillen aldrig glömma.

Dialog: Lillen och Jassim
Varför visade du mig hit då?
Jag kunde väl inte gärna låta dig bli träffad av blixtarna!

Nej, så klart. Det var faktiskt hyggligt. Var fick du ”Georgette” från?
Ingen särskild stans. Det är ett fint namn bara.

Men vad nu… Vad är det för papper i den där backen?
Litet grejer som jag har skrivit bara. Dikter, liksom. Låt dem vara.

Du kan väl läsa en? Så skall jag säga om den är bra eller dålig.
Jag vet inte… Allright.

Högläsning för Lillen
Havet är en skog av vatten
oändligt och föränderligt
Det reser sig och sänker sig
och ligger ibland helt stilla

Ett liv på jorden påminner om
en farkost i en skog av vatten
Det reser sig och sänker sig
och ligger ibland helt stilla

Som havet är det föränderligt
men inte det minsta oändligt

Lillen: Var det allt
Jag fattar ingenting. Det där var väl ingen dikt heller! Den rimmar inte ens. Och vad fan är en skog av vatten?! Om du syftar på den här skogen i dag så kan jag förstå vad du menar, annars inte. Det är bäst att du lägger undan skämtversen, så att inte någon får syn på den och skrattar ihjäl sig, eller använder den som dasspapper. Du kan inte skriva dikter, glöm det. Det är precis vad man hade kunnat gissa.

Återmarsch
Tre skurar passerade, efter den sista hade även det vidunderliga åskmolnet passerat. Åskknallarna fjärmade sig alltmer, och pojkarna lämnade gömstället. Nu får du visa mig vägen tillbaka, sade Lillen, och Jassim nickade.
Det lättaste sättet att ta sig ur skogen, berättade han, var att följa det spikraka dike som ledde mellan tallarna och granarna ända till brynet. Om man var osäker på orienteringen kunde man alltid lyssna efter ljudet från motorvägen. Det var inte så starkt, men hade man bara öronen i behåll skulle man höra det. Och var det fint väder kunde man orientera sig med hjälp av solens läge. Det begriper väl jag också, sade Lillen, tror du att jag är dum.

Dialog: Lillen och Jassim
Du säger inte ett skit om att jag lipade, fattar du?
Nej, varför skulle jag skvallra?

Då är du inte helt borta. Alltid något.
Måste du hålla på så där? Jag är inte dummare än du.

Du är en fröken, din stackare. Du skall få ett tips av mig: Skriv mindre och lira mer fotboll! Du kan inte lira heller, men det kan du åtminstone BLI bra på.
Varför är du så elak?

Jag är snäll, hör du väl! Jag säger ju vad du borde göra.
Du är nedrig, Lillen!

Hur så? Är du min farsa, eller?
Det har jag väl inte påstått.

Innanför farstun
Jassim sparkade av sig sina sneakers på dörrmattan och gick in i badrummet med dem, där han spolade dem rena i handfatet, som då i sin tur blev alldeles smutsigt, vilket han lyckades undgå att se. Kläderna var fortfarande rätt blöta även om de hade hunnit torka något.
Lillasystern satt på sin barnstol i köket och åt mellanmål. Modern gjorde upprepade försök att torka upp efter flickans banankalas.

Dialog: Modern och Jassim
Jaså, där är du. Du är dyblöt, gå och byt kläder! Var har du varit för resten?
I skogen.

Jag har ju sagt att det skulle bli åska i dag. Varför lyssnar du inte?
Det åskade inte när jag gick.

Det kan bli mer åska, nu går du inte ut mer i dag. Du får hålla din syster sällskap så att jag kan gå och handla.
Absolut.

Pizza
Under den gångna veckan hade Jassim blivit alltmer sugen på att pröva det som alla hans kamrater älskade mest – en stor, fet pizza, med massor av ost, oliver, paprika och kött. Men hans föräldrar tillät inte att han åt skinka. Skinka kommer från gris, hade de sagt, och samtidigt menat att grisen skulle vara ett orent djur.
Det sista var kanske bara ett påstående, och vem som hade sagt det från första början hade ingen berättat. Kanske stod det i koranen, ja, var annars. Men det fanns väl andra sorters pizzor. En sak var han säker på: I koranen stod inte ett ord om att man inte skulle få äta pizza.

Med torra kläder
Jassim tänkte fortfarande på pizza när han kom ut ur sitt rum. Det första han fick göra var att ta bort vaxduken från köksbordet och diska den.
Lillasystern såg belåtet på honom. Hon tyckte att han var stor, och det visste han. Detta förtroende skänkte honom tillfälligt ett extra mått av ansvarskänsla, så det ville till att göra rätt.

Lilla syster
När du förstår skall du lyssna på mig
Låt aldrig det onda få grepp om din själ
och låt bara en renhjärtad komma dig nära
Jag skall skydda dig från alla farliga människor
allt som är ont skall jag krossa för dig
Det är ju en storebrors eviga ansvar
att rosor på kinden skall rosor förbli

Rumsstädning
Modern gick ut och tog shoppingvagnen med sig, hon skulle storhandla sade hon. Det innebar att hon kunde bli borta en stund. Affären låg några hundra meter bort, och hon var inte särskilt snabb. Dessutom hände det ofta att hon stannade och pratade med folk som hon kände både i och utanför butiken. Långa, glada samtal brukade det bli. FÖR långa, ansåg Jassim som nu kunde glädjas åt att slippa följa med.
För han hade fått dubbelt upp med uppdrag hemma. Förutom de redan givna skulle han röja i sitt rum. Att göra de sakerna samtidigt kunde tyckas omöjligt, i synnerhet som han inte gärna lät Lillasystern ta i hans saker. Det problemet löste han emellertid genom att ta in två av flickans gosedjur i rummet. Så kunde han se vad hon gjorde, att hon blev nöjd, och samtidigt skapa ordning omkring sig.
Alltjämt fantiserade han om att få sätta tänderna i en väldoftande pizza.

Betyg och sattyg
Redan efter en timme var modern hemma, det var otroligt snabbt av henne, säkert rekord. Hon verkade ha stressat, för hon var en smula andfådd tyckte Jassim sig höra. Han hade med knapp nöd hunnit få undan det värsta, och nu ville hon inspektera resultatet.
Det får duga just nu, sade hon, men du får göra något åt röran på skrivbordet också. Tänk på att Myriam kommer i morgon, då vill jag att det ser fint ut.
Några minuter senare hördes ett illvrål från kvinnan. Hon hade upptäckt smutsen inne i badrummet, insett direkt vem som varit framme, och nu sparade hon inte på orden. Jassim kände lika plötsligt som spontant för att fly ut, men vad skulle det ha hjälpt.

Skruva den som Myriam
Under natten torkade pölarna på gatan ut, och gräs och växter sög upp allt övrigt regnvatten. Det kunde alltså gå an att spela fotboll igen, halkrisken hade minimerats till normal nivå. Stolt tog Jassim, med fotbollen under armen, med sig Lillasystern och Myriam till allmänningen. Han skulle visa sina tricks, fick de veta.
Kanske var det inte mycket till tricks, men han fick i alla fall Myriam att applådera. Lillasystern förstod måhända ingenting av det hela, men även hon slog ihop sina händer. Nu är det min tur, sade Myriam överraskande.
Det som nu hände skulle Jassim aldrig glömma. Efter att ha formligen lekt med bollen i fem minuter fick Myriam den att stanna som på en tyst befallning. Nu skall jag lära dig att dribbla, sade hon.
I den andra änden av gräsplanen befann sig Killgänget. Deras blickar hade i ett slag riktats åt de tres håll.

Dialog: Lillen och Gängledaren
Åfan, tanten kan ju lira, det var djävulen!
Hon är ingen tant, hon är ung. Det är de där paltorna som gör att hon ser gammal ut.

Skitsamma. Skall du lämna backen nu, eller?
Nej, vi väntar tills hon har stuckit med den där lilla. Jassim blir nog kvar en stund, för titta vem som kommer där.

Ännu ett äss i leken
Över gräset kom Slobodan, glatt vinkande. Sedan var de tre som försökte dribbla varandra, ett nöje som kunde ha tagit hela eftermiddagen i anspråk om det inte hade varit för Lillasystern. När denna gäspade fann Myriam det bäst att ta in henne. Pojkarna fick fortsätta ensamma. Kom in om en timme senast, sade hon till Jassim.

Gängledaren
Nu så, nu är det dags. Vänta här ni andra och vakta hojen.

Några raska steg bara
Backen var inte tung, bara otymplig. Det enda som vägde någonting var stenen som låg ovanpå skrivpapperen inuti. Gängledaren lyfte backen som ingenting och traskade med den över till Jassim, vid vars fötter han demonstrativt ställde ned den.

Duett: Gängledaren och Jassim
Du kan glömma din gamla båt, för hon är vår nu, men dock, här har du dina papper, så det är ingen idé att gnälla
Jag såg den först, det är ej rättvist. Så det är Lillen som har tjallat?

Det är Lillen som har tjallat, du var ju vänlig nog att visa honom stället, hur smart var det. Alls inte rättvist, men ändock rätt
Det skall han få för

Var inte löjlig, han slår ihjäl dig om du försöker, och eldar upp dina dikter med. Hur skall du ha det?
Du borde skämmas

Surt, sa’ räven. Och jag skäms aldrig
Men himlen ser dig

Gängledaren: Lyssna nu
Du skall vara glad och tacksam. Killarna ville sätta fjutt på alla dina papper. Men jag förbjöd det, tyckte att det var onödigt. Vill du att jag skall ångra det? Va’?! Hoppas verkligen inte det, för då river jag dem till konfetti. Jag har gjort mig besvär för din skull. Den där båten är vår och åter vår! Du skall inte gå dit mer, för det blir i så fall det sista du gör. Jag menar allvar.

Tyst monolog: Jassim
Vad skall de med Georgette till, de kan inte ha någon riktig nytta av henne, hon ligger ju så avsides. Och hur skall han komma dit med moppen, den lämnar han ju aldrig hemma. Om en månad har de tröttnat, då kan jag nog gå dit igen. Förlåt mig, Georgette, jag måste vänta på att det blir kallare. Men vi ses igen, jag lovar.

I trygghet
Backen var vackert blå, men inte snygg för det. Jassim hade hittat den ute. Även om den var hel, så var dess ytfinish minst sagt illa åtgången. Nu var den i säkerhet i alla fall. När han tog in den frågade Myriam vad han skulle ha den till och fick till svar att den skulle användas till förvaring av skrivarbeten. Det lät bra i hennes öron, så hon lät nöja sig med det.
Jassim hade avlägsnat stenen som höll papperen på plats. När han hade tvättat och torkat backen fick den vila under hans säng.

Det märkliga mobilfenomenet
Efter hand som veckorna gick och vintern närmade sig upptäckte ett antal föräldrar i trakten att deras respektive minderåriga söner inte längre tog med sig sina mobiler när de gick hemifrån, samt att dessa hade stängts av. Och inte nog med det: Ibland hade mobilerna gömts medvetet under kuddar och annat för att man inte skulle hitta dem. Trots att några av pojkarna blev tillsagda att ta dem med sig igen vart de gick och sluta hålla dem avstängda, så fortsatte det. Vad var det som var så hemligt.
Till en början väckte fenomenet bara irritation, men alltefter som tiden passerade övergick denna irritation i oro, och vissa föräldrar började fråga ut sina barn om saken. De fick aldrig några tillfredsställande svar, på sin höjd ett lögnaktigt ”Ursäkta, jag glömde”, och som ingen kunde tro på.
Vad var det som var så svårt att berätta? Ett par av de konfunderade fäderna började alltmer befara att det var dags att prata med avkomman om blommor och bin.

En gängmedlems mor
En dag lyckades en av mödrarna knäcka sin sons lösenord. Lika nyfiken som målmedveten satte hon sig genast att studera sms-trafiken, och fann mycket snart ett meddelande från Gängledaren, som sade ”Vi ses hos Georgette klockan fyra på lördag.”. Liknande korta meddelanden hade skickats från samme gosse ett halvdussin gånger under de senaste fyra veckorna. Vem är Georgette, tänkte kvinnan.

Georgette
Vilka är ni som gästar mitt inre
Ni fyller mig med frågor och allehanda ting
Ni gör mig så full, att jag gruvligen våndas
över tyngden i allt som i mig ni släpar in

Ni är inget sällskap, ger mig inte någon kärlek
bara nyttjar mig som om jag ej vore ett väsen
Så gör aldrig poeten, men ni är inga poeter
En kapten skulle kalla er för
tärande snyltgäster

Fripassagerare utan respekt

Attacken mot vintransporten
Tre veckor efter skolstarten stod en häpnadsväckande nyhet att läsa i lokaltidningen. På något förunderligt sätt hade en långtradare på väg mot Systembolaget lyckats bli av med halva sin last vid ett lunchstopp. Det hade gått enastående fort, tjuvarna hade brutit upp låset lekande lätt och valt ut lådorna med de dyraste flaskorna utan någon som helst svårighet. Enligt samma artikel skulle övervakningskameran visa tre raska och uppenbarligen unga män, vars ansikten inte gick att urskilja.
Bergis samma killar, tänkte Jassims far.

Tyst monolog: De stökar i alla fall inte till
Säga vad man vill om den trion
de har disciplin och går skickligt till väga
förstör ingenting, och bär handskar, de rävarna
Unga – javisst, både unga och tränade
ytterst kavata, begåvade rent av
men skall de få hållas
Nej, förr eller senare åker de dit
kan de inte förstå det
när de nu är så smarta

Av någon anledning
Av någon anledning tyckte han mindre illa om tjuvar än vandaler. Tjuvarna skodde sig, men vad vandalerna hade för mål utom att sabotera helt allmänt kunde han inte begripa. Även vandalerna maskerade sig, för även de kände till övervakningskamerorna, fast det hände förstås att de lyckades förstöra även dessa, lika grundligt som deras namnar hade demolerat Rom en gång.

Synas och höras
Så enkelt var det kanske, att de bara ville meddela sitt vara, och var så arga att detta hade mynnat ut i vad det hade blivit – ett slags hat, ett hat som inte egentligen visste vart det skulle rikta sig, så att hela samhället måste betala priset. Vandalerna var kanske bara missnöjda, kanske gjorde de inget mer än bara förstörde andras eller allmänhetens egendom, men han tålde det inte. Tålde det bara inte. Och tackade Allah för att aldrig ha behövt ta någon liten sabotör på bar gärning, då kunde han ju ha gjort sig olycklig.

Snattaren
Det blev oktober, men det var fortfarande inte kallt. Vissa barn fann det behagligt att gå bararmade både till och från skolan. Lövträden sprakade i alla möjliga nyanser utom isblått. En pojke från Killgänget, som dock hade jackan på sig, hade bestämt sig för att skolka, först bara för att känna på den sköna friheten innan snöslasket kom som skulle ta nöjet från honom, men sedan fann han sig plötsligt sugen på något sött, och han var pank.
Trodde han att han skulle klara det? Att fylla skolväskan med två kilo godis och bara traska ut. Det berättade han aldrig, men han åkte fast i affären i alla fall, och fick stå där med skammen medan man tömde såväl skolväskan som de proppfulla fickorna på hans jacka. Polisen kom, tog personuppgifterna och körde hem honom. Det var Lillen.

Mobilmeddelandet
”Vi ses hos Georgette klockan 15”, läste polismannen som just när sms:et togs emot stod med mottagarens mobiltelefon och rutinmässigt tittade på den lilla skärmen. Han kände igen meddelandet, hade en aning om varifrån, och beslutade sig för att tillfälligt konfiskera mobiltelefonen.

Dialog: Polismannen och Lillen
Vi kör hem dig nu, men vi lånar din mobil. Du får den tillbaka, vi vill bara kolla en sak först.
Ge hit den! Ni har ingen rätt att knycka den!

Men Nådig herrn har rätt att plocka åt sig godis utan att betala? Seså, var inte dum, du gör bara saken värre.
Vad kan bli värre? Ni har förstört hela djävla dagen för mig!

Ingen har förstört den här dagen för dig utom du själv. Vi lånar mobilen. Punkt. Och du bör tänka på att vårda ditt språk.
Så fan heller! Ge mig mobilen, snutdjävel!

Lugn och ro i polisbilen
Polismannen stirrade till, men fann inte ord. Han slängde en blick bakåt, för att se att den unge passageraren satt med bältet på, innan han startade bilen. Det ordnar sig, sade hans kvinnliga kollega och log mot pojken.

Efter hemtransporten
Polismannen medgav för kollegan att han ibland hatade sitt jobb. Hade han kunnat ta med den bångstyrige grabben direkt till en psykolog istället för till sin mamma och pappa skulle han ha gjort det. För något var helt klart galet med den unge kanaljen, menade han. Det hade inte varit lätt att lämpa över honom till två onyktra föräldrar.

Osynliga blåmärken
Det finns olika sätt att slå
vem sade att knytnävar var enda sättet
Den som kan försvara sig gör det ändå
gömmer kanske undan det egna vettet

Att överleva är måhända allt
att vara sina vänner trogen
när ordets knivar blixtrar kallt
och lamslår lika snabbt som knogen

Dialog på polisstationen: Utredaren och Polismannen
Du hade något, sade du?
Vi har en hel följetong med sms från en och samma person till en ung grabb. Visst frågade ni om någon Georgette? Titta här!

Ja, sannerligen, en till alltså. Vi vet vem som skickar sms:en till killarna. Det är ett lokalt gäng, litet för unga att agera som proffs. Men han som sammankallar har två äldre bröder, varav den ene har lagförts för småstölder. Den gossen kan exempelvis vara inblandad i kioskstölden. Den äldste brodern är inte misstänkt för någonting, han verkar leva ett ordnat liv.
Men har ni hittat den där Georgette?

Det är nog ingen person, utan en mötesplats. Så dumma är de inte att de använder någons riktiga namn. Mobilerna lämnar de givetvis hemma för att slippa bli spårade.
Skall ni förhöra pojkarna?

Tok heller! Då blir ju de riktiga fiskarna varnade. Men det blir de kanske ändå, nu när du har tagit den där grabbens mobil.
Jag tyckte inte att jag hade något val.

Jassim
Fascinerad tittade han mot skyn. Det var halvklart. Någonting rörde sig mellan molnen, och det var ingen fågel utan såg ut att vara av metall. Men det var varken ett flygplan eller en helikopter, och knappast ett UFO heller. Han log i sitt inre åt toktanken. Marsianer, det skulle allt ha varit något. Själv trodde han inte på sådana, såvitt han visste gjorde inte Slobodan det heller.
Den högt gående drönaren kröp fram på himlen, från moln till moln, som om den smög på någon. Åskådaren fortsatte att följa den med ögonen tills den försvann utom synhåll.

Dialog: Drönarföraren och Utredaren
Grabbarna är i skogen nu, våra också, ungefär tvåhundra meter bakom. Killen med moppen rör sig norrut på vägen längs skogskanten. Jag tror att han är på väg mot motionsspåret.
Uppfattat.

Håll kvar! Jag ser något. Det står en van på den andra sidan av vägen, ett stycke in på kostigen. Nu har han med moppen kört in på motionsspåret i alla fall.
Uppfattat. Jag skickar en bil, avbryter skogspatrullens marsch om det blir för farligt med tanke på barnen.

Det ligger en gammal trasig båt ett stycke norrut i skogen, alldeles nära motionsspåret. Den är ganska stor.
Uppfattat. Det måste vara Georgette. Något finns gömt där. Jag beordrar mannarna att stanna där de är nu när vi vet målet. Vi skall rikta in oss på vanen.

Så skönt att de inte är här
Slobodan var helt enig med Jassim om att det var mycket skönare att spela fotboll när inte Killgänget befann sig intill. Det var inte bara det att man slapp stirrande ögon, elaka skratt och hånfulla kommentarer, man kunde behålla koncentrationen också. Utan den skulle de aldrig bli goda fotbollsspelare. Det skulle de kanske ändå inte, de var ju inte med i någon idrottsklubb.
Att bli herre över bollen var inte alla förunnat, den hade ju sin egen vilja och sprang gärna iväg som på egna ben. Trots att de fick jaga fatt på den emellanåt, och ibland halkade på kuppen så att bollen vann kapplöpningen, hade de hjärtligt roligt.

Men det är konstigt
Pojkarna hade vant sig vid gängets närvaro, så till den grad att de nästan kände sig ensamma i dag när de sparkade boll. Även om det som sagt var skönt samtidigt fick åtminstone Jassim en aning om att något var i görningen. Det var omöjligt för honom att gissa vad det i så fall skulle vara, så han frågade Myriam när hon dök upp.

Dialog: Myriam och Jassim
Men hur skall jag kunna veta vad de har för sig! Du får väl fråga dem när de kommer.
De skulle aldrig berätta något för mig.

I så fall skall du strunta i dem. Är de inga vänner, så håll dig borta. Annars blir det bara bekymmer.
Vad då för bekymmer?

Det tror jag nog att du kan ana. Ovilliga vänner umgås man inte med.
Nej, kanske inte.

Äntligen pizza
Myriam hade varit och handlat innan hon kom – till middagen, fick Jassim höra, när hon till hans överraskning tömde matkassen på köksbordet. Nu skall jag lära dig att baka kebabpizza, förkunnade hon glatt, i det hon satte på ugnen.
Receptet hade hon fått från sin mor, som hade varit familjens bästa – för att inte säga enda – kokerska i årtionden. Kvinnan själv hade förstås receptet i huvudet ända sedan hon fortfarande bodde i Afghanistan, och nu hade hon skrivit ned det så att dottern skulle kunna bjuda hennes brors familj på en riktigt god middag. Myriam såg en ära i att vidarebefordra sin mors kunnande, och Jassim skulle komma att lyda instruktionerna med liv och lust.

Dofterna sprider sig till alla rum
Dofterna sprider sig till alla rum
De har vandrat till oss från den blommande östern
De lovar oss trummor, och bjällror som klingar
De dansar och sjunger som levande människor
De vet att de är festlighet, yster gemenskap
De är drömmen om de kära som vi lämnat

Förnöjd men inte nöjd
Det var knappast Myriams fel att Jassim sedan blev liggande sömnlös en stor del av natten. De hade bakat pizzor tillsammans så att det var en fröjd. När Modern kom hem vid halv nio, och Fadern strax efter, behövde de bara ställa sina pizzor i ugnen, och låta dem stå i en kvart ungefär, så var middagen klar. Jassim hörde dem prata uppsluppet från matrummet, och gissade att de mumsade lika friskt och begeistrat som han själv hade gjort för bara tre timmar sedan. Allah vare med dig, ropade Modern från fönstret, där hon ställde sig i några sekunder att vinka medan Myriam traskade iväg.
Nej, det gick verkligen inte att sova. Något var fel, trots allt det trevliga som Jassim tacksamt kände att han hade fått uppleva under eftermiddagen och kvällen. Det var något som låg i luften.

Var är Killgänget
Hela förmiddagen frågade sig Jassim varför ingen från Killgänget befann sig i skolan. I och för sig hände det ofta att någon av dess medlemmar skolkade, men inte allihop på en gång. Honom veterligen hade det aldrig hänt förr.
På eftermiddagen infann sig emellertid de flesta av pojkarna, men inte Gängledaren. Polisen har tagit honom äntligen, sade någon av hans klasskamrater och skrattade åt sitt eget skämt.
Först dagen efter anlände även Gängledaren till skolan, dock nästan en timme för sent, då han hade måst färdas utan sin moped, som hans far nu hade fråntagit honom.

Dialog: Jassim och Gängledaren
Vad är det som har hänt?
Menar du att du inte vet det?

Varför skulle jag veta det?
Försök inte urskulda dig, inte en käft tror dig. Och jag vill inte snacka med dig, så stick!

Förlåt, jag undrade bara.
Det skall du ge fan i.

Har du krockat?
Va’?!

Svaret
Inte förrän på kvällen, när Fadern kom hem, fick Jassim veta exakt vad som hade skett – med undantag för de detaljer som polisen hade bestämt sig för hemlighålla av sekretesskäl och på grund av utredningsarbetet. Som exempelvis var den avslöjade tjuvgömman fanns.
Fast det sista förstod Jassim ändå. Man hade missbrukat hans Georgette å det grövsta, och nu var det ingen utom polisens egna tekniker som fick komma dit. Lika bra det.

Stackars Georgette
Först blev du övergiven
sedan blev du återupptäckt
Först var du ett vrak
sedan blev du ett hem

Först var du bara rost
sedan fick du ett namn
Först blev du min
sedan blev du någon annans

Först var det bara vi
sedan fylldes du med stulna saker
Du har aldrig velat ha dem
och jag kan höra dig gråta

Till slut blev nästan alla detaljer kända
Endast de minderårigas identiteter skyddades.
En stor del av de saknade varorna från Faderns kiosk bärgades välbehållna. Dessutom fann man stulna cyklar, vinflaskor i lådor, några handeldvapen utan ammunition samt fyra kilo amfetamin. Nu insåg Jassim varifrån Killgängets cigaretter hade kommit. Och kände vrede. Hämnd var emellertid någonting som låg alldeles främmande för honom. Det gjorde det även för Fadern, trots dennes uttalanden i förbittring. Dessa uttalanden var för övrigt blandade med tacksamhet och lättnad.
Tre unga män satt i häkte, en av dessa var Gängledarens näst äldste bror, som ju var känd av polisen sedan tidigare. Hur det skulle gå för Gängledaren själv visste ingen än, men troligen skulle han komma undan med en åthutning plus samtal med de sociala myndigheterna.

November
Omsider tycktes Killgänget ha splittrats. I alla fall hade de inte setts hänga någonstans på över två veckor. Kanske var det inte roligt längre. Jassim och Slobodan övade fortfarande på sitt fotbollsspel, medvetna om att de hade en bit kvar tills de skulle nå en nivå att tala om. Blötan på marken gjorde inte saken lättare.
Det var när de höll på med sitt sparkande och fintande som de småningom noterade en ensam figur bland de parkerade bilarna intill allmänningens bortre ände. Lillen betraktade länge de två grannpojkarna från avstånd, men gick när han fann sig upptäckt.

Dialog: Slobodan och Jassim
Vad tusan är det med honom?
Han försöker psyka oss bara, inget att bry sig om.

Han stod där i går också och glodde.
Ja, vad var det jag sade.

Den tredje dagen
På fredagen blev Jassim ensam med sin fotboll, ty Slobodan låg nedbäddad, förkyld. Egentligen hade pojken känt sig krasslig sedan helgen utan att låtsas om det, nu hade infektionen emellertid förvärrats och verkade därför som att ha kommit plötsligt.
När Jassim kastade en blick åt de parkerade bilarnas håll – dessa var för tillfället endast två – fann han återigen Lillen ståendes på en och samma fläck som under går- och förrgårdagen med ögonen riktade åt hans håll. Jassim busvisslade och gestikulerade åt honom att komma närmare.
Lillen kom – inte på störten utan snarare utstuderat långsamt och alltjämt stirrande.

Dialog: Jassim och Lillen
Du får vara med mig om du vill.
Varför skulle jag vilja det?

Det är väl bättre än att vara ensam?
Tycker du, ja.

Men varför står du där borta och kollar om du inte vill vara med?
Bara därför att jag gör det. Försök hindra mig om du vågar!

Att inte låta sig provoceras
Jassim sade direkt att han inte hade någon avsikt att hindra Lillen från att agera åskådare, men tillstod samtidigt att han inte kunde förstå vad det låg för nöje i att bara stå och titta på utan att heja. Det måste väl ändå vara roligare att försöka själv. Då ändrade sig Lillen plötsligt och bad att få bollen – för att visa hur duktig han själv var på att skjuta. Utan att tveka rullade Jassim över den till honom. Lillen gick lugnt bort ett stycke för att kunna ta sats. Visslade gjorde han också, ända tills han stannade och vände blicken mot det primitiva målet.

Att inte hinna reagera
Lillens blick bytte riktning. Hans högerfot träffade bollen med stor kraft, och bollen for genom luften som en missil. Den träffade Jassim i ansiktet, så att han for baklänges nästan två meter. Två framtänder slogs av, och näsbenet krossades. Men medvetandet lämnade honom aldrig. Ditt svin, ropade han. Golare, genmälde Lillen.
Lillen gick iväg som om ingenting hänt. Han visste att Jassim inte skulle skicka iväg bollen mot någons rygg hur arg han än var. Det här var bara en försmak av vad som väntar, fick Jassim höra.

En mors tröst
Jag skall laga dig, min son
Du skall få se, du blir som ny
Du skall bada i ljus
i oceaner av ömhet
Din far och jag, Den Högste och vi
skall göra dig hel från
din vrede och ångest
Du skall få se
vi skall göra dig hel
Du blir stark som en hjälte
så stark att du kan
hela själv med din kärlek

Efterräkningar
Efter anmälan om det hot och den misshandel som Jassim utsatts för stängdes Lillen av från skolan med omedelbar verkan och förflyttades till en annan skola i samma rektorsområde. Genom polisens försorg upprättades i samma veva en orosanmälan mot Lillens föräldrar.

Julruschen
Precis som sina föräldrar skrattade Jassim gott åt alla tokigheter som affärsidkarna hittade på för att få folk att handla deras varor. Från mitten av december var det alltid som värst. Eller kanske bäst. För det blev onekligen ett sannskyldigt nöje att kolla in julskyltningen och den humoristiska, men ofta bara löjliga, reklamen.
En eftermiddag kom Myriam på Jassim och Slobodan när dessa stod utanför en damklädesbutik och beundrade spetsunderkläder. Men pojkar då, sade hon både förebrående och roat. Och så lockade hon bort dem från stället genom att bjuda på ett konditoribesök.

I konditoriet
Att saffran var världens bästa krydda hade Jassim redan vetat. Det var fantastiskt tursamt att de infödda svenskarna verkade ha insett samma sak som han själv.
Konditoriets inredning var en syntes av gammalt och nytt, inte för att han kunde avgöra det. Han såg bara helheten, inte delarna som den utgjordes av. Atmosfären upplevde han som trevlig. Det var ljust och fint även när det snabbt mörknade utanför. Hade det inte varit för alla lampor och ljuslyktor skulle det inte ha gått att se vad som hände genom rutan efter klockan femton. För någon snö hade inte fallit, förutom litet regnblandad sådan för ett dygn sedan.
Slobodan höll med om att saffransbullarna var goda. Båda pojkarna tackade Myriam hjärtligt för hennes vänlighet och bad henne att hälsa till familjen. Myriam i sin tur tackade för att de hade velat följa med henne samt bad dem att hälsa till sina respektive familjer.

Dialog: Slobodan och Jassim
Vad snäll hon är, din kusin.
Världens snällaste. Jämte morsan och farsan, förstås.

Dina nya tänder ser äkta ut.
De är nästan som äkta. De sitter fast.

Hur är det med kranen då?
Den ömmar än. Det kommer att synas på den resten av livet att den har varit bruten, påstår doktorn. Fast en del tjejer gillar sådant.

Inget att vara orolig för, alltså?
Icke.

Tyst monolog: Jassim
Georgette, vet du vad – jag har nästan slutat skriva dikter, är ju mest med Slobodan hela tiden och vet inte om du saknar mig. Fast jag tänker ofta på dig, tror att du är ensam. Jag läste några av mina gamla dikter i går, strax innan jag skulle sova. Sedan drömde jag om
Lillen. Han glodde så konstigt på mig, och kallade mig för golare. Vad betyder det?

Snö
På juldagen föll det äntligen litet snö, inte så mycket att man hade kunnat tala om skidvinter, men tillräckligt för att de minstas lilla konstgjorda pulkbacke skulle bli vit nog att använda till det som den var avsedd för. Jassim var för stor att åka pulka, Lillasystern hade precis hunnit bli gammal nog att njuta av åkturerna.
Vägarna hade inte blivit sandade eller saltade, de var redan moddiga, och denna modd ställde till med förtret för de fotgängare som var det minsta rädda om sina skodon. Halt skulle det bli också, för nätterna var kalla.
Någon på en motorcykel trotsade modden genom att köra runt, runt till synes på pin kiv. Det var verkligen en motorcykel och inte Gängledaren som hade fått tillbaka sin moped. Modden stänkte där motorcyklisten kom farande. Alla höll sig på behörigt avstånd från fartälskaren för att slippa få smuts över sig, men ingen sade åt honom att sluta.

Dialog: Modern och Fadern
Den unge mannens motorcykel saknar nummerplåtar. Får den lov att göra det?
Nej, den är väl alldeles ny och han är så lycklig över den att han bara kör omkring. Låt honom hållas, är det jul så är det.

Den skrattande prinsessan
Lillasystern var så uppspelt efter timmen med sin storebror vid pulkbacken att hon knappt visste till sig. Hon skrattade till och med när Modern badade henne. Den finaste klänningen träddes på hennes lilla ystert sprattlande kropp därefter, och så fick hon en rosa rosett att ha i håret.
Jassim gjorde sig fin utan att någon behövde be honom om det. Myriam och hennes familj skulle komma. Han ville inte skämmas inför henne.

Väntan vid bilen
Två timmar senare anlände gästerna. De var fyra vuxna som hade trängt ihop sig med flera stora kassar i en liten Fiat. Myriam fick uppdraget att vakta bilen medan hennes föräldrar och storebror bar in julklappar, mat och godsaker. När allt var uppburet skulle Myriams far förflytta bilen till parkeringsplatsen.
Myriam kunde strunta i modden. Hon hade varit förutseende och valt gummistövlar. Med dem på fötterna blev hon stående på uppfarten mot huset, och såg nu motorcyklisten komma åkande, ganska sakta, för att småningom stanna till på vägens andra sida, där han klev av och började gå mot henne.

Ta det inte personligt
Han tog aldrig av sig visirhjälmen, så hon kunde inte skåda hans ansikte, inte ens ögonen, utan bara höra hans röst. Det var en ung man, tjugo år eller något sådant, kanske var han yngre ändå. Allt han sade var Ta det inte personligt, gumman.
Myriam häpnades över tilltalet. Någonting knöt sig inom henne när den okände lyfte sin högra arm och hon kunde se vapnet som blänkte i hans hand. Detta vapen blev det sista hon någonsin såg.