Något är på sin plats och något är det inte.
Då någon fått ordet i en styrelse eller i riksdagen,
förväntas personen att vara seriös och lämna
sätt som 'ironi, sarkasm' eller liknande raljerande

och nedsättande som ju används för att förstärka
det uttalade, som på tal komna. Ungefär som när
du ser någon tala i telefon, om den söker som
omedvetet troligen, förstärka och som förtydliga

något genom att visa det med händerna. Som en
sorts semafor'erande. Den det är riktat till, om det
rör sig om ett telefonsamtal kan ju inte gärna se
dessa händer. Om de talande sitter i samma vagn

eller typ av rum i vilket fall och som ser varandra,
kan den ena förflytta sig inom hörhåll, om det inte
är en funktionsnedsättning via hörseln. Döva ses
sällan tala i telefon. Talar de så ändå verbalt med

varandra, eller ser ut att göra det, så är det nog mest
läpparna som rör sig. Men tittar en människa på en
utsändning från riksdagen på svt 2. Då förväntar sig
tittaren sällan något som ser ut som en imitation av

'polsk riksdag'. (Att jag och min väninna stundom,
möjligt iakttagna av andra rör synbarligen på läpp-
arna utan att något ljud hörs. Då är det ju förstås på
det viset att A. Andra skall skita i vad vi försöker säga.

Samt B. Andra kan känna sig tacksamma över att vi
inte hörs tala annat än för döva öron. Samt C. Varför
skulle någon bli som irriterad över att se två vänner
människor röra på sina läppar, utan att orden varken

hörs eller kan tänkas tolkas?) Visst är det fullkomligt
obegripligt när du kan läsa eller höra talas om saken
likt i en frågespalt i tidningen, ett program i radion
eller ett sådant som där program likt 'Fråga Lund'?



(Texten är från en dag i juni)