Om kvällen då staden blev rosa
där löven slutade blåsa
vid parken dit skuggorna lyftes
där stod vi och kysstes

tanken var god
och hon så vacker
i skuggan vi stod
runt kvällningens lacker

marken blev stilla
som med stödet av käppar
och ödet stod stilla
vi mötet av läppar

klockan den klämtade
borta i aftonens dal
där sekundrar var korta
och få till sitt tal

där solen stod varm
som ett skönhetens under
låg jag tätt mot din barm
i små rosa sekunder

under kärlekens gren
och från surret av bin
såg jag glimmer och sken
från den mystiska magin.

Men snart flöt solen ned
som annars varje dag
horisonten låg rödaktigt bred
runt min solstänkta stad.