Jag var allt,
jag var inget,
jag var satt på en piedestal.
Jag var drottningen
och kvinnan i ditt liv.

Så smög sig ondskan
jag kallade kärlek
in i mitt liv.
Långsamt
med små subtila ord
och handlingar
bröt du ner den jag en gång var
till en viljelös, lydig tillgång
vars enda uppgift
var att behaga dig,
att vara din trofé.

Du matade mig med små, små smulor
av tillgivenhet och kärlek,
tillräckliga
för hoppet att leva och få mig att stanna kvar.
För vem kan väl lämna dig,
du som är så trevlig och framgångsrik?

Längst där nere på botten av mitt liv,
slängde jag äntligen ut dig ur mitt liv
efter år av förtryck.
Kvar var jag,
ett tomt skal,
utan hopp,
utan tro.
Skadad.
Stukad.

Idag känner jag mig sjukt stolt
över att jag överlevde,
trots allt.